Domaren Ariane är inte nöjd med sin graviditet. Bild: Njutafilms
Domaren Ariane är inte nöjd med sin graviditet. Bild: Njutafilms

"Kärlek och brott" av Albert Dupontel

Emma Engström recenserar "Kärlek och brott"
1:24 min

Flera franska komedier har nått Sverige de senaste åren, och många handlar om kulturkrockar. I morgon har publiksuccén Kärlek och brott svensk premiär. Filmen handlar om en kvinnlig domare som efter en blöt natt upptäcker hon att hon är gravid, med en brottsling.

"Goda nyheter", säger rättsmedicinaren i telefon till domaren Ariane, "vi har hittat pappan. Killen sitter inne."

För Ariane, som är lycklig singel och frivilligt barnlös, är det inte alls goda nyheter att hon:

1: är gravid utan att minnas hur det gick till och

2: med en inbrottstjuv som dessutom står anklagad för att ha ätit upp husägarens ögon och sågat av hans ben med en cirkelsåg.

Ja, ni hör ju själva hur urtbota tramsigt det här är. Men om man utgår från att över 2 miljoner fransmän inte kan ha helt fel måste det ändå finnas något i Kärlek och brott som är värt att betala för, tänker jag och härdar ut.

Och visst blir det några skratt av det här extrema upplägget, som när Ariane via en övervakningskamera försöker reda ut vad som hände den där natten.

Men när hennes barns far, Herr ögonätaren, visar sig ha hjärtat på det rätta stället får jag mest en kväljande känsla av att bevittna ett absurt övergrepp, ett frihetsberövande av en hårt arbetande kvinna som bara råkar ha haft ett one night stand.

Synd för regissören och manusförfattaren Albert Dupontel att han inte vet skillnaden mellan kärlek och Stockholmssyndromet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".