Johanna
Adam Pålsson och Nina Zanjani. Foto: Sören Vilks

"Johanna" av Jenny Andreasson på Dramaten

Jenny Aschenbrenner ser "Johanna" på Dramaten
2:42 min

"Johanna" på Dramaten är en modern omtolkning av berättelsen om Jeanne D'Arc, skriven av författaren Mirja Unge och regisserad av Jenny Andreasson. Igår var det urpremiär på stora scen på Dramaten. Jenny Aschenbrenner var där.

När Mirja Unge omtolkar krigarhelgonet Jeanne D'Arc blir hon en miljökämpe. Vad annars, i dessa tider präglade av förnekelse av hotet från en miljöapokalyps.

Någon behöver gå till strids, ohejdad av politiska hänsyn eller egen bekvämlighet. Någon behöver uppfyllas av en röst från ovan och förmå sprida ljuset till människorna.

Ja, det är storslaget, upphöjt ...

Johanna växer upp med sin bondefamilj på landet men drabbas av ett kall som är högre än både skolgång och killar, hon räddar en skog från avverkning och får med sig bygden, mer i kraft av sin karisma, sin heliga förmåga att hela, än genom retorisk övertygelse.

Hennes kamp för att rädda världen för henne till storstaden och rikspolitiken där ett miljöparti mitt i en valrörelse tar henne till sig som sin galjonsfigur. Men en heliga dåre passar inte in i den samtidspolitiska kontexten, hon måste offras.

I regissören Jenny Andreassons händer blir Johanna ett melodram om makt, övertygelse och miljöförstöring. Mirja Unges sätt att bolla repliker mellan skogsnära vardaglighet och förhöjd symbolism möter en regi där skådespelarna ställer sig lite bredvid sina rollkaraktärer och markera deras roll i dramat mer än inifrån gestaltar dem.

Det är vackert, bitvis hypnotiskt när musikaliteten klaffar och spelet blir som dansant. Och det finns nåt ljuvligt i allvaret, i att våga stå still i det som betyder något.

Men balansen mellan realism och patetik, mellan här och nu och formaliserad dans runt ett brännande tema, vacklar emellanåt och det plakatiga blir plakatigt på fel sätt.

Jag är förtjust i Erik Ehns sköra partiledare, vidrörd av anden men utan kraft att stå emot realiteternas nedmalande kraft. Nina Zanjani är imponerande övertygande som den sköra krigaren som blöder för världen och förblöder inombords när världen visar sig vara för dum, för stelnad, för frälsning.

Scenbilden och ljuset, där runda men samtidigt stela former kan byta skepnad från skog till Riksdag till mentalsjukhus med en ljusskiftning och hur kostym och scenografi berättar historien i lika hög grad som text och regi.

Men helhetens ambivalenta gränsland mellan ande och materia, nutidsrealism och idévärld, glider mig förbi.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".