Gunnar Bolin läser biografin om Robert Wyatt. Foto: Rebecka Ljung/SR
Gunnar Bolin läser biografin om Robert Wyatt. Foto: Rebecka Ljung/SR

Sorgsen Wyatt skrattar gott

"Att vara rolig är en allvarlig syssla"
3:04 min

Brittiske musikern Robert Wyatt är något så osannolikt som en rullstolsburen kommunist med högsta kredd bland alla musiker i Storbritannien från Elvis Costello, Brian Eno till Alexis Taylor från Hot Chip. Nu har den första biografin som han medverkat till själv kommit. Den heter "Different every time" och är skriven av Marcus O'Dair.

Eftersom patafysiken var på tapeten i min kollega Karsten Thurfjells julkalenderlucka så kan jag konstatera att Robert Wyatt introducerar det andra Soft Machinealbumet med några stycken från just det patafysiska kollegiets officiella orkester, och de styckena kan t.ex vara det brittiska alfabetet fram och baklänges och så lite omisskännligt Soft Machinesväng med fräsande orgel och Wyatts trummor som byts av en liten patafysisk fundering av Robert Wyatt själv där han mumlar högt om vad han gör på sommaren, hösten och vintern men att han förstås gör allt detta även hela året om. Vi får även en omvänd Wittgensteinuppmaning: Vad som inte är värt att tala om - bara säg det! Säg Det!

Patafysiken undersöker undantagens lagar enligt Alfred Jarry och Robert Wyatt själv ser sitt intresse för den som ett arv från ett flitigt läsande av Lewis Caroll berättar han i Marcus O´dairs bok som är en grundlig biografi där vi vi följer unge Robert Ellidge, sedemera Wyatt, från barndomen med de bohemiska medelklassföräldrarna fram till livet i norra England där han bor med sin hustru sen 30 år tillbaka.

Soft Machine var del av Londons undergroundscen i skarven mellan sextio - och sjuttiotal. De uppträdde med band som Pink Floyd, Yoko Ono kunde dyka upp och göra en performance, och de turnerade med Jimi Hendrix, men de var alltid något av outsiders och Wyatt allra mest, så mycket att han sparkades ur gruppen något som han plågsamt nog aldrig, inte ens idag, kommit över. Beskrivningarna av känslan av förnedring och bristande kommunikation är plågsan läsning.

1 juni 1973 på en fest faller så Robert Wyatt, stenpackad ut från ett fönster fyra våningar upp och efter det börjar en ny musikkarriär.

Han gör skivan Rock Bottom som kom ett år efter att han blev rullstolsburen för resten av livet och efter det, de senaste fyrtio, åren har hans rykte vuxit. Han är musikernas favorit med sin läspande ljusa stämma och märkliga legering av jazz pop från Elvis Costello till Alexis Taylor i Hot Chip, alla vill de ha honom.

Men biografin visar också en man märkt av depressioner, av för hög alkoholkonsumtion och ständigt uselt självförtorende,men med lika ständig humor. Wyatt säger i Marcus O'Dairs bok, just angående patafysiken:

Att vara rolig är en allvarlig syssla och man kan bara ta detta sorgliga liv som ett skämt, så skrattar han gott.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".