Åsa Nilsonne "H"

"Ett styckningsschema för det mänskliga medvetandet"
2:59 min

Som psykiater och professor i medicinsk psykologi besitter författaren Åsa Nilsonne fackkunskaper som nog kommit till god användning i hennes senaste roman. Den heter "H", H som i hippocampus, och skildrar en förälskelse sedd ur hjärnans perspektiv. Kulturnytt gav boken till Martina Lowden.

Varför vill jag något jag inte vill vilja? Vi brukar besvara frågan om vår inre oenighet genom att dela upp oss i mindre bitar. Ande och kött; hjärta och hjärna; det, jag och överjag; reptilhjärna, däggdjurshjärna, hjärnbark. Så divideras individen i linje med tidens skiftande paradigm: det var inte jag som ville det, det var något i mig! Åsa Nilsonnes senaste roman låter neurovetenskapen bidra med ett styckningsschema för det mänskliga medvetandet. Här är det olika strukturer i hjärnan - främst hippocampus, amygdala och hjärnbarken - som strider om makten över en människa, som varandras mot- och medarbetare.

Romanens labbråtta är hjärnforskaren H, som författaren försatt i en valsituation: han är på väg att bli förälskad, men ska han omsätta sina känslor i handling? Hans forskning befinner sig i ett kritiskt skede, han har inte tid för kärlek - och förälskelsens föremål är en komplicerad ung man, intensiv, ytlig och inte helt pålitlig.

I förstone ser det ut som den sedvanliga dualismen mellan förnuft och känsla. Men frågan för Nilsonne är inte vilket alternativ han ska välja, utan hur beslutsprocessen bakom hans val ser ut. Och den får vi följa genom jagberättaren: forskarens egen hippocampus, som blivit självmedveten och kopplat upp sig mot hjärnbarkens språkfunktioner - och som bestämt sig för att understödja den här förälskelsen. Hur? Bland annat genom att aktivera eggande minnen och skapa bilder av möjliga framtider.

Nog för att alla existerande romaner skrivits av den där grå substansen vi bär omkring under skallbenet. Nog för att jag inte riktigt kan skilja på mig och den (för vem vore jag utan mitt medvetande?). Men att acceptera en bit av den som romanjag är ändå inte det lättaste. Nilsonnes docerande hippocampusgestalt redogör uppspelt för sina funktioner och mål, exemplifierar och analyserar, allt i en ton som ligger föreläsningen nära. Kanske lite för nära - som skönlitteratur betraktad har boken sina brister. Lösningen är att läsa den som något annat: ett stycke genreöverskridande populärvetenskap, innovativ i sitt bruk av fiktionens metoder.

Martina Lowden, kritiker

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".