Vår tids Godard

Tillsammans med Claude Chabrol, François Truffaut och Agnes Varda startade Jean-Luc Godard Den nya vågen inom franska film. Mot det teatrala, mot det fingerfärdiga och mot konstfulla montaget - det var ett par av de anti-teser som de unga filmkritikerna kring den legendariska tidskriften Cahiers de cinema spikade upp på pärleporten.

Tillsammans med Chabrol påbörjade Godard i början av 60-talet en produktion av till synes aldrig sinande ström av filmer: Tlll sista andetaget, En kvinna är en kvinna, Leva sitt liv, Den lille Soldaten, Karabinjärerna, Föraktet, Rövarbandet, En gift kvinna, Alphaville, Tokstollen, Maskulinum-femininum, Made in U.S.A, Två eller tre saker som jag vet om henne m.fl.m.fl. Så småningom kom filmer i något mer normal takt: Tout va bien, Förnamn Carmen och under senare tid mastodontverket Histoire(s) du cinéma, Filmens historia, alternativt historier, där Godard genom helt igenom anti-pedagogiskt klippnings- och samplingsmetod vill presentera sin version av filmens historia. Senast kom For ever Mozart 1996, och Leve kärleken från år 2001 med premiär i Sverige 2003. Och nu har Göran Sommardal sett den senaste: Vår tids musik.

Godards nya film är en flyktig Dante-parafras. Första delens Inferno är ett plastiskt inferno av krigsbilder, dokumentära och fiktiva, krigs-filmer och frontfotografier, skådespelade mördare och mördande skådespel. Det är ett anslag som både belyser, bedrövar och bedövar. Med andra ord en öppning för Skärselden som är belägen i Sarajevo och som äger rum i form av en litteraturkonferens, med författare som Juan Goytisola och Mahmud Derwish minglande med Godards fria men stränga fantasier.

Att vistelsen i Skärselden är den längsta, trots att den bara är en omstigningsplats, faller sig ändå naturligt. Det är där livet utspelas före himmel eller helvete. Vad som gör min vistelse i Skärselden mindre givande är Godards olyckliga dragning till den filosofiska sentensen och den historiska traktaten, den storartade sammanfattningen. Och så länge som bilderna - skulle vilja säga - lyckas överrösta talet som en form av misstroendeskrik, så rör sig alltsammans fortfarande intresse- väckande framåt. Men när också bilderna börjar dröja vid det alltför gottköpta stelnar Godards film och blir anedoktisk utan att egentligen ha något nytt att berätta.

I Godards förra film, Leve kärleken, ställs frågan om vad som är att föredra: en teaterpjäs, en film, en opera eller en roman, och, inte oväntat, blir svaret en roman. Men där finns också en berättelse, precis som alla de bästa av Godards filmer innehåller en berättelse, som han liksom tvingas följa och därmed också tvingas överrösta vad han själv har att alltför stillastående berätta om Vår tids musik.

Göran Sommardal

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista