"Ett föremåls berättelse om obesvar" av Mikael Berglund

2:31 min

Ett föremåls berättelse om obesvar är titeln på en av vårens debutromaner. Mikael Berglund har skrivit en berättelse från 1600-talets Norrland, lika säregen som sin titel. Jenny Aschenbrenner har läst.

Det är så kallt på fjället. Barnen vill aldrig få sina koltar tvättade. Smutsen, soten, flottet gör dem vindtäta och vattenavvisande, genom en alldeles ren kolt blåser den isande vinden fritt och de små lemmarna hotas av förfrysning.

Men tvärs genom isvindarna vandrar Judit, ingen kyla kan få henne att barrikadera sig i ett hus, i en by, i en bofasthet, hon jagar vidare för att stilla sin nomadsjäls oro.

Mikael Berglund skriver om ett Norrland på 1600-talet där södern gör sig påmind genom de desertörer som flytt konungens krig och nu försöker skapa sig en ny tillvaro på betryggande avstånd från huvudstaden, eller som gruvmän som ur bergen vill vinna silver att bekosta krigen med, eller järn att bygga vapen av.

Medan människorna som bor där i norr samsas om det lilla som finns att leva av, det blir allt mindre,

när berättelsen inleds har torkan nästan knäckt de som hukar i sina små gårdar

Men det är inte därför Judit reser sig och går upp mot fjällen, det är något bottenfruset i henne som driver henne från de som står henne nära, ut mot de stora vidderna och umbärandena.

Också Mikael Berglunds språk är fruset, klingande. Det för in oss i landskapet där vi får betrakta skeenden utifrån, med samma distanserade blick som Judit själv vänder mot världen, också när hon fött ett barn, också när hon blir adoptivmor åt ett annat litet spädbarn, också när hon tvingas lämna ifrån sig sin son .. Inget fäster i henne. Vandringen måste fortsätta.

Naturen är en minst lika aktiv aktör som människan, det "molnas", det "gjordes" ingen eld, så arbetar Mikael Berglund med passivformer för att grammatiskt fånga människan underordnad elementen, den akuta kamp för överlevnad som utgör själva vardagen.

Vad Mikael Berglund lyckas allra bäst med är att förmedla själva ödsligheten, tomheten som omger Judit, utan att ge mer än några glimtvisa inblickar i hennes psyke, i vilka underliggande skäl hon kan ha för sin självvalda utsatthet. Judit behåller sin gåta och stannar just därför kvar i mig också efter att boken lästs ut, som en hårt åtdragen knut att begrunda.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista