"Har något av Pippi Långstrump över sig"

2:59 min

Yvonne Hirdman, född 1945, är en av de viktigaste personerna inom den svenska akademiska kvinnoforskningen. Hon har bland annat varit professor i kvinnohistoria vid Göteborgs Universitet.

Hon har också skrivit en rad böcker, bland annat Den röda grevinnan, som handlar om hennes mor och som fick August-priset i fackboksklassen.

Hon är på ett sätt tidstypisk, Yvonne Hirdman - så mycket en produkt av efterkrigstidens Sverige med alla dess både möjligheter och fördomar.

I skolan klarar hon sig sådär. Men efter visst strul så tar hon till sist ändå studenten. Att hon inte skulle göra det verkar inte finnas som ett alternativ i hennes högpresterande familj.

Hon blir gravid - trots att hon använt pessar. Hon gifter sig och det blir raskt också ett syskon, ett barn till - för det ska man väl ha? Fast äktenskapet håller inte länge och snart är hon en ung, ensamstående mor utan yrke.

Men då sätter Yvonne Hirdman fart. Nu studerar hon för att hon vill - och inte för att det förväntas av henne - och då går det bra. Hon disputerar 1974 - som en av 18 kvinnor i Stockholm det året. Antalet disputerade män samma år var 107.

Och hon jobbar. Med utredningar, som forskningsassistent, hon skriver ett beställningsverk om den svenska arbetarrörelsen.

Det går ingalunda på räls. Hon får avslag på flera forskningsprojekt, bland annat ett kallat "Kvinnans biologiska öde". Ibland har hon knappt pengar till hyran, men hon stretar och hon kommer också ett par gånger att strida för sin rätt när hon blir orättvist bortvald i den akademiska världen.

Och om jag får något av en sago-ton när jag beskriver Hirdmans liv, så är det för att hon, mitt i all 70-talsdoftande verklighet, också har något av Pippi Långstrump över sig. Hon är stark och egensinnig. Hon provocerar. Att hon sedan, likt Pippi, också kan titta ut i natten och känna sig ensam - det antyder hon, men det är inget hon dröjer vid.

Hon blir överhuvudtaget inte särskilt personlig, fast det är sig själv hon skriver om. Visst, hon berättar i stora drag vad som händer med män, vänner och barn, men riktigt engagerad blir hon när det handlar om feminismen, om forskningsrön och de fula akademiska turerna. Om patriarkatet. Om begreppet genus.

Så det hela forsar på, hon skriver argt och ibland osorterat, oftast livfullt. Det är inte hur som är det viktiga, utan vad. Och det är värdefull läsning - ett tidsdokument, ett stycke nutidshistoria i första person. Men jag tror att det skulle blivit ännu bättre om hon ansat en aning och landat mer i den där egna eftertanken, i det privata som ju just under den här perioden faktiskt blev erkänt politiskt.