"Vidare vatten" av Ilma Rakusa

2:50 min

Att ständigt behöva flytta och därmed också vara en främling på varje ny plats; om det handlar en biografi av den schweiziska författaren och översättaren Ilma Rakusa, som nu kommer på svenska. Rakusa är född på 40-talet i Slovakien, men flyttade som barn med sin familj via Ungern och vidare förbi järnridån till Italien till Schweiz. Vidare vatten heter boken och Anna Tullberg har läst den.

Vad är egentligen en minnespassage? Jag fastnar vid ordet som beskriver Vidare vatten på bokens omslag. Passager till vad då? En barndom? En svunnen tid? Allt som är minnen är svunnen tid.

Ilma Rakusa berättar, på en klar och personlig prosa som jag gillar mycket, om lukten av brunkol i Ljubljana, om gropar i kullerstenen i Budapest, om ljudet av tåg som rangeras på en avlägsen bangård. Hon berättar om längtan bort, men också om rädslan för ännu en gång ryckas upp och behöva flytta vidare. Familjen lämnade järnridån bakom sig i öster och fick till slut stanna i Schweiz.

Hon bär alltid med sig en pälsvante som substitut för riktiga gosedjur. Den som flyttar ofta måste ha lätt bagage. Hon äger tidigt tre språk, minns lukten av stekta spädgrisar, kraschar med en kälke och drabbas av migrän. Hon är ett känsligt barn som behöver trygghet, men längtar samtidigt ut och tillbringar mycket tid med kartböckerna. Tur att hon har lyhörda föräldrar som låter henne bestämma den långt mer krångliga, men mer intressanta körvägen ner till havet när de ska på semester.

Men är detta passager? Eller är det en minnesväv? Ilma Rakusa spänner den i så fall över sitt liv, från de tidigaste åren i slutet av fyrtiotalet i Slovakien, över Ungern och Sovjetunionen, Paris och Zürich. Hon berättar om personer hon känt. De finns bara med i korta kapitel och sedan är de försvunna. Boken som väv glesnar där, den blir fragmentarisk, inte som formgrepp, utan för att minnena inte erbjöd mer. Lösa trådändar sticker ut och jag funderar flera gånger på om bygget kommer att hålla.

Svaret blir både ja och nej. Vidare vatten är en biografi som väcker liv i den här barndomen, i platser och i Europas historia. Men samtidigt saknar jag en sammanhållande berättelse bakom alla minnen; personer eller tankar som kommer tillbaka. Jag vill ha ett förhållningssätt till de erfarenheter författaren gjort - av alla flyttar, av att ha släkt kvar på så många ställen bakom järnridån, men samtidigt vara den som lämnat.

 Minnespassagerna blir för många och de leder ut åt för skilda håll. Jag hade behövt den där väven som klarade att bära alla återblickar av en egen kraft.

Ilma Rakusa besöker Littfest i Umeå fredagen den 13 mars.