Göran Sommardal om Tomas Tranströmer

3:29 min

Göran Sommardal: Några ord om Tomas Tranströmer.

En jazzkännare som ombads säga några ord om den nyss avlidne Charlie Parker, inledde sitt åtagande med att säga att det var som att hoppa utför en klippa och försöka hejda sig halvvägs ner. Något av samma levitationskonst krävs för att säga några ord om Tomas Tranströmer, både med tanke på svårigheten att försöka göra någon sorts sammanfattning av alla hans enträget minnesvärda dikter och alla försök till kloka sammanfattningar som redan har gjorts.

Men en sak slår mig, så fort jag börjar bläddra i Tranströmers samlade dikter, på jakt efter ett lättfärdigt uppslag till något mer eller mindre egensinnigt: det finns en dynamik i Tranströmers poetiska universum mellan det privata och det personliga som kunde vara ett hälsosamt verktyg för att peka ut den relation mellan privat och personligt som så tydligt är förhärskande i vår egen tid.

Om utställandet av det pratsamt och innerligt privata rutinmässigt tas som intäkt för att vad som blir redovisat verkligen är, och endast verkligen är, personligt, så är det det poetiska uttrycket: Formen! som Tranströmer apostroferar som en tidig insikt från latinlektionerna - det som i hans dikter förmår sila fram det konstnärligt personliga ur de egna erfarenheterna. Utan en sån strategi förblir det förment personliga uttrycket för det privata, lätt och ofta, tvärtom bara till en tröttsam skugga av allt det opersonliga som vi tvingas bära på, och som vi bara kan nicka igenkänning till.

Desto större är befrielsen att läsa en poesi som förmår göra denna boskillnad, och därmed skapa både dynamik och integritet.

Och det betyder ju inte att Tranströmer aldrig skulle vara introspektiv. Tvärtom är JAG-frågandet ett motiv som dyker upp allt oftare allteftersom i hans författarskap:

Vad är jag? Ibland för länge sen kom jag några sekunder helt nära vad JAG är,

vad JAG är, vad JAG är.

Men just som jag fick syn på JAG försvann JAG

och ett hål uppstod

och genom det föll jag som Alice.

Också i en kärleksdikt med en så oförblommerat personlig närvaro som "Eldklotter" ur Det vilda torget, framstår det privata just som ett stråkdrag på ett personligt instrument:

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till

bara när jag älskade med dig.

Den som så underbart slutar:

Natthimlen råmade.

Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista