Peter Kihlgård: "Serenader 2"

2:18 min

Författaren Peter Kihlgård har sedan debuten 1981 gett ut hyllade romaner som "Strandmannen", "Fader Theresias vår" och "Kicki och Lasse", men han har också skrivit prosa i det kortare formatet. 1998 kom novellsamlingen "Serenader" ut och nu följer han upp den med "Serenader 2". Jenny Aschenbrenner har läst den.

Peter Kihlgård sjunger sina sånger - om närhet och distans. Kärlek och förlust. Längtan och vrede.

Ett fabulerande kring människans grundvillkor, och så ett ständigt osäkrande av själva berättandet, ett undergrävande av berättarens auktoritet - vem talar och vem förväntas lyssna?

Peter Kihlgård bjuder i Serenader 2 på essensen av sitt författarskaps tematik. Allt finns där, i nedbantad, reducerad form. Men det är samtidigt en lite underlig samling texter. Allt från en finurlig lek med identiteter i den inledande novellen "Den andra författaren" där berättelsens "Peter Kihlgård" möter en ung kvinna som påstår sig känna denna "Peter Kihlgård men menar att han är en helt annan, till korta prosastycken som framstår som privata anteckningar hafsigt nedskrivna.

Det finns delar som jag sugs in i med en våldsam kraft. Som den text som bär just titeln "Berättaren" där en pojke betraktar en vuxenmiddag. Ett föräldrapar och deras vänner som över ett antal groggar berättar för varandra, anekdoter ur livet. Med olika grad av fabuleringsförmåga, med olika grad av inlevelse men drivna av ett inre tvång att få dessa ord om hur livet kan vara ur sig, låta dem möta de andra. Det är vackert. Inte minst är pojkens blick på de vuxna exakt fångad.

En längre berättelse om en klockgjutare från ett förrevolutionärt Ryssland bär också på sin poesi, men känns en smula krystad. Annat är ofullgånget, som ansatser till en stor berättelse om pappan och sonen, sveket och smärtan som aldrig genomförs.

Som novellen om den pappa som efter en skottskada i huvudet från barndomen då hans egen far höll i geväret aldrig kan känna något annat än lycka. Eller den lilla koncentrerade berättelsen om mannen som varje morgon lurar sin son att han fullföljer sitt antabusprogram. Ja, här finns en finurlig lekfullhet tätt intill en drabbande tragik, men jag längtar efter en Peter Kihlgård som stannar där, i det brännande, en stund till.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista