Bristande mångfald i svensk film

0:30 min

Vita, heterosexuella personer utan funktionshinder var de som fick synas mest i förra årets svenska filmer. Det visar en undersökning från Svenska Filminstitutet.

– Det är en fråga om kvalitet, säger Hjalmar Palmgren på Filminstitutet.

Av de 800 rollfigurer som undersöktes i 30 filmer var endast 7 procent invandrade eller barn till invandrade svenskar, lägre än verklighetens 27 procent av Sveriges befolkning. Och när de syns är det oftast i väldigt stereotypa roller.

– Det är väldigt ofta de är i en viss miljö och fyller vissa roller exempelvis som kriminella eller liknande, säger Alex Rodallec.

Filminstitutets Hjalmar Palmgren, som är chef för filmstöden, tycker att det är avgörande att svensk film speglar alla grupper i samhället. Inte minst för att kunna dra publik.

– Många svenskar måste kunna känna igen sig i de filmer man kan se på bio. Om kvinnor till exempel inte alls får synas i filmer då kommer de vara mindre intresserade av att gå på bio, och det gäller ju alla grupper, säger Hjalmar Palmgren. 

Hjalmar Palmgren tycker att en bättre representation ger bättre filmer. Men det håller inte Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman med om. Han har skrivit om riskerna med att göra kulturen till ett politiskt verktyg.

– Det finns ingen koppling mellan jämlik representation och att konsten blir bättre. Bra konst kan vara både superrepresentativ och super-o-representativ, säger Adam Cwejman.

Undersökningen visade också att det endast var 9 roller, ungefär en procent, där karaktären hade en annan sexuell läggning än hetero. I samhället i stort ligger siffran på 5-10 procent. Människor med funktionsvariation utgjorde också en procent av rollerna.

Och vad gäller transpersoner var de nästan obefintliga i rollerna, endast i "Nånting måste gå sönder", en film som specifikt handlar om en ung mans väg mot sin identitet som kvinna, var en transperson synlig.

Med jämställdhet bland karaktärerna ser det något bättre ut. Visserligen var det bara 39 procent av karaktärerna kvinnor, men i flera fall var de mångfacetterade karaktärer och ofta starka kvinnor. Men Alex Rodallec vill inte kalla svensk film för jämställd.

– Det fanns starka kvinnor men vi har ju inte tittat på speltid och hur mycket de här kvinnorna fick synas.

Men att börja räkna den tid som olika grupper syns på film är riskabelt. Det tycker Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman:

– Det finns en fara att börja lägga in en speciell kvot och säga att si och så många minuter ska ägnas åt den och den gruppen. Det blir ett politiskt jämlikhetstänk som lägger sig som en våt filt över kulturen. Kulturen ska spreta och inte bara handla om representation, säger han.

Rapportens förklaring till att representationen ser ut som den gör är att det fortfarande framförallt är vita män som står bakom filmerna.

– Man kan ju titta på vilka det är som får göra svensk film. Du har en viss blick och en viss erfarenhet som färgar vad som är intressant för dig och hur du uppfattar människor från grupper som du själv inte tillhör, säger Alex Rodallec.

– Tillåter man människor från andra grupper att berätta sina historier så blir det bättre representation överlag, säger Alex Rodallec.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista