Millenniumrecension: Lisbeth Salander mår utmärkt i nya storyn

3:04 min

David Lagercrantz debuterade 1997 med boken om "Göran Kropp 8000 plus" och fick sitt skönlitterära genombrott med "Syndafall i Wilmslow". Han hade också stora framgångar med "Jag är Zlatan." Men nu, efter en orkan av förhandsprat - hur bra blev då "Det som inte dödar oss", hans uppföljare till Stieg Larssons Millennium-serie?
Ulrika Knutson recenserar.

Sherlock Holmes och Lord Peter Wimsey och systrarna Brontës hjältinnor fann inte i vila i graven. Alla stapplar de omkring som litterära zombies, långt efter den naturliga döden. Uppföljare funkar nästan aldrig. Det är ju ett svårt uppdrag: någonstans mellan spökskrivarens och copywritens. Man ska fånga föregångarens geniala gnista, hålla fast den, rentav tortera den, långsamt, utan att den skriker.

  Detta har inte avskräckt David Lagercrantz från att gräva upp Lisbeth Salander - och hon mår utmärkt i nya storyn, kanske för att hon redan från början är likblek, blåslagen och hoplappad som en äkta zombie. Alla har inte klarat gravskändningen lika bra.

Lagercrantz bättre stilist än Larsson

  Stieg Larsson till exempel. Efter en trög upptakt slår det mig att David Lagercrantz är en mycket bättre stilist än Stieg Larsson. Och att Larsson byggde sin världsberömmelse på lika delar politiskt patos och grovt, sadistiskt våld. Den mixen är vardagsmat idag, men då kändes det kittlande nytt. Lagercrantz har tonat ner våldet, nästan demonstrativt. Annat är sig likt; vi är fortfarande mot diskriminering efter ras och sexuell läggning, och nu får även funktionshindrade sitt.

  Temat i nya boken rör annars artificiell intelligens, dataspioneri, hackers och övervakning i alla former. Det ligger lagom mycket i tiden. Tidningen Millennium lider av mediakrisen, och tampas med en slem mediamogul från Det Stora Förlaget. Det kunde ha varit elakare. Men David Lagercrantz får god användning av sina kunskaper om chiffer, talserier och talmystik efter sina böcker om Alan Turing och Håkan Lans. Ibland blir det för mycket siffror. Och framför allt för mycket folk! Det vimlar av hackers, skurkar, poliser, amerikanskt säkerhetsfolk från NSA, som inte hinner få någon personlighet. Stup i kvarten dyker det upp gubbar som läsaren lyckligt hade glömt. Och alltför stor del av handlingen sker i referat. Han måste bli bättre på att berätta i action. Han får studera Jo Nesbö.

Tillför nytt blod

  Men - David Lagercrantz tillför också nytt blod. Han tänjer genren, han vågar pröva egna idéer. Han är psykolog, mer intresserad av riktiga människor än av seriefigurerna i Millennium. Porträttet av den autistiske pojken August är mycket bra. Bokens hjärta finns där, i relationen mellan pojken och Lisbeth Salander. David Lagercrantz visar att zombien Salander är fullt kapabel till empati. Det är ju en bedrift.