Foto: Nilufer Demir/AP/TT
Foto: Nilufer Demir/AP/TT

Bilden som gav plats åt sorgen

2:55 min

Förra veckan hände något märkvärdigt. En enskild bild förändrade, till synes i ett slag, förutsättningarna för den flyktingpolitiska debatten i stora delar av Europa. Vad gav just den här bilden, av treårige Alan Kurdis döda kropp på en strand i turkiska Bodrum, en sådan kraft? Kulturnytts Mårten Arndtzén har funderat.

Många har vittnat om igenkänningen. Att pojken spolats iland just på en badstrand, dit vi på den här sidan av havet åker för att leka och vila upp oss. Om hans kläder, gympaskor och shorts, samma sorts plagg som vi drar på våra egna barn om morgnarna, när vädret tillåter.

Och så är det nog. Men först och främst handlar det, tror jag, om hur havet arrangerat hans lilla kropp. Som vilken två- eller treåring som helst som somnat, mitt i steget, hemma i soffan eller på dagisvilan, med knäna lätt uppdragna under magen och armarna längst sidan. Sådär som bara ett barn kan sova, när det sover riktigt djupt. Som om han fortfarande levde och andades. Och i skarp kontrast mot detta avtecknar sig döden, naken och rå, sällsamt synlig. Utan dramatik, även om närvaron av uniformerade män gör det klart att ett brott har begåtts. Att den här döden inte är naturlig.

Det har sagts att den här sortens bilder inte alls väcker vår medkänsla utan tvärtom, på sikt, förråar och gör oss blaserade, stumma och oemottagliga. Men i så fall hade vi nog redan varit det vid det här laget, vilket reaktionerna på den här bilden motbevisar. Jag har sett andra bilder på pojkar i vattenbrynet den här sommaren, tagna i mörkret med blixt. Ansiktslösa barnkroppar fotograferade på nära håll, på rygg i mörkret med magarna blottade och blänkande som ilandspolade fiskar. Som döda djur.

Men bilden på Alan, den som inte i efterhand blåsts upp och beskurits för maximal exponering, som i de brittiska tabloiderna, utan originalet - håller sitt avstånd. Och jag tror att den här bilden får sin fulla kraft just genom att placera oss i precis rätt position för att uppfatta det fasansfulla, men med bibehållen skärpa i blicken. Och med bibehållen respekt för den döde.

I precis rätt position för att sorgen - och inte bara fasan - ska få plats.

Men kanske är det inte bara avståndet, och identifikationen, som gör sorgen tillgänglig för oss i den här bilden. Kanske är det också för att den låter oss ana en slags nåd, i det enskilda. En nåd som, trots allt, gör det fasansfulla hanterbart och därför möjligt att uppfatta, i hela sin outhärdlighet. Alan Kurdi dog i förvirring, skräck och smärta. Andra ska följa efter. Men för honom är den över nu. Han sover för alltid, i en bild ingen kan glömma. Och han sover som ett barn.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista