Lars Mytting
Lars Mytting. Foto: Erik Lindholm Hansen

Norske succéförfattaren slipar och snickrar på spänningen

"Hundar begravda i både torven och skyttegravarna."
3:07 min

2012 gjorde den norske författaren Lars Myttings oväntat stor succé i med sin bok "Ved". I hemlandet fortsatte framgångarna när han debuterade skönlitterärt förra året, med en spänningsroman där trä och virke också spelar en viktig roll. Nu kommer "Simma med de drunknade" på svenska. 

Det är mycket med materien när det kommer till Mytting. Även hans huvudperson Edvard är om sig kring sig med grejerna. Bilar och kameran och förstärkaren. Världen omkring honom är gripbar och handfast. Den går att skruva och vrida på. Och den innebär arbete med farfar på bondgården. Edvard har inte sett så mycket annat. Men så dör farfar och allt fast förflyktigas.

Edvard är redan sedan treårsåldern föräldralös. Hans mamma och pappa omkom i mystisk olycka vid ett gammal slagfält i Frankrike och hans farfars bror ska också ha dött där, men redan under andra världskriget. Eller? Det har ju skickats både brev och märkvärdigt snickrad likkista från Shetlandsöarna. Så Edvard åker ditt för ta på hur det blev som det blev och som resonansbotten till hans eget nystande finns den större storyn: om den norska historien på Shetlandsöarna som går igen i orden, namnen, naturen och havet och så om inte bara ett utan två världskrig. Det ligger hundar begravda i både torven och skyttegravarna med andra ord. På öarna möter Edvard också den mystiska Gwen som lär honom både bordskick och båtvett men som kommer att pröva hans tilltro.

I detta finskickrade intrigmakeri som Mytting ägnar sig åt, så är varje bit perfekt slipad för läggas intill en annan.

Problemet med denna möda är väl att den också blir svår att dölja. Till skillnad från den där perfekta likkistan så ser vi i boken hela tiden var gångjärnen och pluggen sitter. Som läsare ligger man ofta några sidor före Edvard och det blir ofta lite tjatigt att behöva vänta på att han hittar ännu en blankpolerad trälåda med ännu fler brev i med ledtrådar vi redan listat ut. Och romanens filosofiska potential om arv och miljö, och om tingen som tidens budbärare får aldrig riktigt luft under vingarna, alltför tyngd av konstruktionen.

I sin förra bok, den alldeles ljuvligt envetna "Ved" så beskrev Lars Mytting en typ av trädfällare som har alla de rätta grejerna: orange Husqvarnahjälm, nya skyddsbyxor och stövlar. En motorsågsman att fnysa åt, en som inte förstått träets själ. Sympatiskt nog tillstod Mytting att han själv, i fall till en del var just en så prylkille som inte kan ta sig för något utan att tjacka hela kittet. Och jag ska erkänna att jag också har den där hjälmen med inbygda hörselskydd och fällbart visir.

Men romanförfattande är ingen materialsport. Och ett första försök i spänningsgenren måste kanske inte gapa efter så himla mycket. Så måste jag välja mellan den episkt ambitiöse Mytting och vednörden med samma namn föredrar jag hela klart den senare.

Fotnot: Boken är översatt av Lotta Eklund.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".