Åsa Forsblad Morisse spelar Ester Nilsson i "Egenmäktigt förfarande" på Uppsala stadsteater. Foto: Micke Sandström.
Åsa Forsblad Morisse spelar Ester Nilsson i "Egenmäktigt förfarande" på Uppsala stadsteater. Foto: Micke Sandström.

"Egenmäktigt förfarande" en fullträff på Uppsala stadsteater

4:16 min

"Egenmäktigt förfarande", Lena Anderssons Augustprisbelönade roman från 2013 är ännu en i raden av  böcker som tar steget upp på teaterscenen. Tidigare i i höstats fick ju till exempel Knausgårds "Min Kamp" på Stockholms stadsteater stor uppmärksamhet. ”Egenmäktigt förfarande”, som kretsar kring Ester och Hugo Rask, har dramatiserats för Uppsala Stadsteaters scen av Karin Parrot Jonzon, som också regisserat. Anneli Dufva recenserar.

– Det var både med bävan och stor nyfikenhet som jag åkte dit. Hur blir det, när en roman så komplett i sin egen form ska byta form och bli till ett sceniskt verk? Och jag ska ärligt erkänna att jag tillhör dem som i grunden är skeptiska till överföringar, som man kan kalla dem. Men så måste jag också erkänna att nu, med både "Min Kamp" och denna "Egenmäktigt förfarande", så känner jag att jag nog börjar ändra ståndpunkt en aning.

Hur då?

– Jag tycker det blir tydligt att det är väldigt stor skillnad på vad man dramatiserar, alltså ett verk där valmöjligheterna är många och det öppnar för större självständighet i processen, vilket är bra. Och det är stor skillnad om det är någon med en egen konstnärlig idé som gör detta arbete. Det gäller Ole Anders Tandberg som gjort "Min Kamp" och det gäller Karin Parrot Jonzon, som nu står för denna lätta, kärleksfulla, mycket roliga och klyftigt feministiska tolkning av "Egenmäktigt förfarande". Skillnaden är förstås också det nya perspektiv som uppstår när jag-berättelsen betraktas utifrån - det skapar helt enkelt ett friare tonläge.

Hur ser det ut då?

– Scenrummet här är Hugo Rasks ateljé, det är scenografen Roland Söderberg som har gjort det. En helt kongenial spelplats med öppenhet, tomma målardukar och en viss romantik. Det är ju så betydelsefullt i relationen mellan Ester Nilsson och den äldre kulturmannen Rask, detta att han representerar en värld som är konstens och tankens, något som gör att Ester tilltror honom betydligt mer klokskap än vad han äger. Hela relationen är skev, på flera sätt, och det är förstås det som Lena Andersson skildrat med sådan skärpa, en helt omotiverad underkastelse från Esters sida. Karin Parrot Jonzon har drivit detta ytterligare ett steg och låtit Hugo Rask bli en ännu mer tom och självbelåten gubbe, faktiskt. Publiken älskar det och många damer i publiken skrattar innerligt när kulturmannen står där som den långlivade bluff han är.
Och missförstå mig inte nu. Det är varsamt och känsligt gjort, men bara så på pricken.

Och skådespelarna?

– Åsa Forsblad Morrisse gör Ester. Allvarlig, enveten och lätt att tycka om. Hennes tankar syns i blicken, i det tydliga och raka i både hennes kropp och ansikte. Lars Väringer bjuder på en stum tafflighet under kavajen, en stumhet som Ester bara inte vill se. Och sedan förstärks spelet av en väninnekör, det är Siw Erixon och Lovisa Onnermark som står för blicken utifrån, som säger och ibland småsjunger, det vi i publiken tänker. Det här är en fullträff för Uppsala Stadsteater!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista