Jonas Hassen Khemiri. Foto: Martin Stenmark.
Jonas Hassen Khemiri. Foto: Martin Stenmark.

Väldigt vackert i "Allt jag inte minns" av Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns recenseras av Anneli Dufva
2:46 min

Han debuterade 2003 med romanen Ett öga rött, vilken följdes av Montecore- en unik tiger, några år senare. Två romaner som båda fick ett strålande mottagande. Efter det har det blivit en hel del dramatik, som fått framgång både i Sverige och utomlands och även andra uppmärksammade texter, som t ex det omtalade öppna brev vilket riktade sig direkt till dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Men nu - en ny roman av Jonas Hassen Khemiri. Allt jag inte minns är titeln på den och Anneli Dufva är Kulturnytts läsare.

Man kan söka i ett liv efter det liv som just gått. Man kan hela tiden ligga steget efter sig själv. OM man har den läggningen, vill säga. Med Proust i täten så är den ju inte ovanlig bland just författare. Viljan att avsöka har blivit en arbetsmetod lika mycket som ett stilgrepp. För allt är väl på sätt och vis en gåta? Det sköra livet den största av dem.

Jonas Hassen Khemiri är en musikalisk och lyhörd praktiker, en mästare på att ro sig fram mellan meningarna, klättra över dem och vända om. "Nej, stryk det" skriver han fler gånger i boken, när orden lagt sig för mycket tillrätta. Författaren i dialog med läsaren genom ett av romanens berättarjag. För här har han dessutom flera jag att höras igenom. Där är Vandad som var bäste vän med den döde Samuel. Där är Laide, som var kär i Samuel. Där är Samuel själv. Och där är författaren. Han som bor i Berlin och som steg för steg fyller i med fler pusselbitar i mönstret.

Samuel, som är den här bokens gåta. Samuels död som är den här bokens nav.

Det handlar om förälskelse. Den som sker, fast man inte riktigt varken vill eller förstår hur. Hur den knotiga, ofta lite smutsige Samuel blir vackrast i världen för Laide, den äldre lite grå Laide helt magisk för honom. Det är Vandads vän-längtan som nästan blir en pakt. Också det en kärlek.

Och det är en berättelse om minnet det här, mest av allt, naturligtvis. I titeln Allt jag inte minns bor både sorgen och saknaden. För vi råder inte själva över vårt minne och hur gör vi då, vad kan vi göra för att hitta vårt liv i de steg som gått. Hur kan vi behålla de döda? Prata med andra är ett sätt. Prata om de döda. Lapptäckestekniken, helt enkelt - så blir det ett helt, till sist. Och så är det tingen. De som håller kvar bilden eller lukten. "…i hesa skratt, i parkbänksryggstöd, i pocherade ägg, i amerikanska änglar"

Man känner igen Jonas Hassen Khemiri från hans tidigare böcker i hans språklekar, rörlighet och förmåga att fånga situationer. Men - allt är också stillsammare, liksom lite vingbrutet.

Det är väldigt vackert så.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".