Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Hedda Gabler på Göteborgs stadsteater

Publicerat fredag 18 september 2015 kl 16.30
"Zanjani och Evers är återigen så jäkla bra"
(3:10 min)
Nina Zanjani, Claes-Göran LansFoto: Ola Kjelbye
Nina Zanjani, Claes-Göran LansFoto: Ola Kjelbye

Så var det dags för Henrik Ibsens ”Hedda Gabler” att plocka fram pistolerna igen – kanske en av Ibsens mest gåtfulla hjältinnor. I går kväll hade pjäsen premiär på Göteborgs stadsteater i regi av Emil Graffman och med Nina Zanjani som Hedda och Fredrik Evers som hennes man Jörgen Tesman – samma trio som nyss gjort succé med Strindbergs ”Fröken Julie” dessutom med samma scenograf Julia Przedmojska. Kulturnytts recensent Maria Edström imponeras än en gång av en djärv och konsekvent klassikertolkning.

Pang - det börjar med Heddas skott i kulissen och juristen Bracks utrop ”Men så gör man bara inte!” och så går ridån ner. Som i en modern deckare, slutet först och så vevas historien upp.

Öppningen är fenomenal, Carina Bobergs faster Juliane sitter i ett hörn av paret Tesmans nya salong, i deras tomma, dyra, mörka och dystra hem dit paret just återvänt från sin långa brölllopsresa. Flyttkarlar bär runt på Heddas fars jättelika porträtt och Fredrik Evers Tesman i nattskjorta kliar sig i skrevet betraktande tavlan. Hedda i nattlinne förolämpar faster Juliane direkt. Här finns ingen psykologisk, långsam demaskering – pang – vi är direkt i borgerligerhetens boaserade skräckkabinett.

Återigen går regissören Emil Graffman ner i texten och borrar fram ett slags relationernas fasa, precis som han gjorde med Fröken Julie som blev en studie i patriarkatets makt men också i klasstrukturens obönhörlighet. Klassperspektivet finns också här inte minst med Heddas grymhet mot tjänstefolket. Graffman vaskar inte fram några positiva möjligheter hos vare sig Strindberg eller Ibsen och ärligt talat är det rätt befriande.

Och Zanjani och Evers är återigen så jäkla bra, Nina Zanjanis Hedda – denna teaterhistoriens 1800-talsvärsting bland kvinnoroller – är helt bortom räddning från första repliken; förförisk, sadistisk, maktlös, uttråkad och dödsbejakande. Och förutom faderns porträtt som kånkas runt ges ingen ledtråd, ingen förklaring, men Zanjani gör en fullödig gestaltning av ett kusligt ja, tomrum.

 Evers Tesman är mannen som med tusen åtbörder visar att han inte direkt vet men förnimmer sakernas tillstånd och är bara en vanlig levande karl bortom Heddas krav på storslagenhet. Och resten av ensemblen, Eric Ericsons supande geni Ejlert Löfborg, Daniel Nyströms ovanligt spetsige Brack och Anna Bjelkeruds liksom utflytande fru Elvsted går inte heller av för hackor. Och det är tydligt hur Graffman låtit spelet gravitera runt exakt vad som händer i pjäsen, ner på ett slags nano-sekundsnivå.

”Hedda Gabler” är inte emancipatorisk som ”Ett dockhem” och befriande nog här på Göteborgs stadsteater är den heller inte en fallstudie i en galen fallisk kvinna, utan handlar om längtan efter skönhet, storhet, kontroll och död, en idealitet som gått överstyr – uttryckt i en kvinnoroll.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".