mackie
Andreas Grötzinger som Mackie. foto Emmalisa Pauly

Rörig dystopi på Hipp

2:41 min

När Malmö stadsteater sätter upp Bertolt Brechts och Kurt Weills Tolvskillingsoperan blir det i form av en framtidsvision om hur illa det kan gå om vi inte tänker oss för. Spelplatsen är Hipp, där publiken sitter på tre sidor runt scenen. Premiär var det i fredags. David Richter har sett den.

Nej, Brechts gamla 20-talspjäs utspelar sig inte alls i London - året är istället 2044, platsen Malmö, prinsessan Estelle står inför kröning. Det är en apokalyptisk värld vi kommer till. På scenen står en raserat Turning Torso, HSB-skylten hänger på sned.

Det är här dramats utslagna håller till. Tankarna leder till gamla filmer typ flykten från New York eller Mad Max. Det må vara påhittigt, men ganska tramsigt.

Nåväl är det så här det blir om vi inte tar hand om vårt samhälle? Regissör Alexander Öberg säger i pressmaterialet att det är en frihet att sätta upp Brechtklassikern i framtiden, då blir det lättare att kommentera vår samtid.  Själv tror jag precis tvärtom, att dåtiden berättar mer om framtiden, än framtiden om dåtiden.

Av någon anledning verkar i alla fall inte musiken har följt med in i framtiden. För den låter ungefär som vi är vana vid. Enkla sånger med endast piano-ackompanjemang, många av dem kan vi: Sjörövar-Jennys sång, Kanonsången, Mackie Kniven.  Texten har däremot anpassats till de nya förutsättningarna. Lokala associationer - Möllevången, Baltzarsgatan, Industrigatan - och andra platser nämns i nästan varje scen. "Varför flydde du inte till österlen?" skriker Polly till Mackie Kniven i fängelset.

I övrigt är spelet ungefär lika rörigt som scenografin. Det springs, flyttas grejer, klättras i Turning Torso och springs igen. Aktörernas uttryck är milt sagt starka och man lyckas inte samla spelet kring de dramatiska höjdpunkterna. Jag önskar att man kunde säga att det bara var ett led i Brechts distanseringseffekt, Men tyvärr.

Paradoxalt nog är det där man petat minst, i sångerna, man hittar mest struktur. Allra helst med Katarina Lundgren-Hugg som fru Peachum som har fokus i sina framföranden. Men det är i helheten få tillfällen.

Tolvskillingsoperan handlar om en cynisk värld, om överlevnad, om att äta eller ätas och vad man är beredd att offra på vägen. Och det har väl inte varit så angeläget på länge, som just nu. Malmöuppsättningen är däremot så spretig att den knappast kan engagera, än mindre uppröra, någon. Mer än  möjligen HSB som, i ruinerna av Turning Torso, kan ha invändningar mot hur dess fastighetsunderhåll framställs...

David Richter

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista