Sigrid Hjertén, Ateljéinteriör 1917. Foto: Moderna Museet
1 av 2
Sigrid Hjertén, Ateljéinteriör 1917. Foto: Moderna Museet
Författaren Agnes von Krusenstierna.
2 av 2
Författaren Agnes von Krusenstierna. Foto: Pressens bild /TT

Hur ser kvinnlig galenskap ut? Katarina Wikars om "Den sårade divan"

Vem har makt att tänja på diagnoserna?
3:18 min

Hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Karin Johannisson vrider och vänder på författarna Agnes von Krusenstierna och Nelly Sachs och konstnären Sigrid Hjertén i sin nya bok ”Den sårade divan” utifrån deras diagnoser, patientjournalerna och egna anteckningar och brev. De har tre olika diagnoser: hysteri, schizofreni och paranoia. Katarina Wikars har läst.

Hur ser växlingarna ut mellan människan och hennes sjukindentitet? Agnes von K får hysteri. I en tid när diagnosen redan var lite på dekis. Hon klarade livet igenom av att förena galenskapen med författardisciplinen. Hennes hysteriestetik kan ses som ett befrielseprojekt, menar Johannisson. Hon betedde sig som ett manligt författargeni. Såg Beckomberga som ett hotell att checka in på, där hon själv bestämde hur hon skulle behandlas. Nelly Sachs får diagnosen paranoia. På Beckomberga fick Nelly S elchocker. Hon upplevde sjukhuset som en skyddsplats där hon fick frid att skriva. Hon skrev själv: "Det gudomliga Beckomberga. Att ha funnit räddningen i ett sjukhus för sinnessjuka."

Den sårade divan. Divan som figur hämtar makt från sina dolda sår, skriver Johannisson, balanserande just på de gränser det här handlar om. Det är också en tid av motstridig kvinnofrigörelse de verkar i, som samtidigt uppmanas och förbjuds. Modernismens nya kvinna på 20-talet transformeras sedermera till 50-talets psykofarmakahemmafru. Och den psykiatriska vetenskapen hade för länge sen växt ihop med demoniseringen av kvinnans kropp och farliga sexualitet som måste stävjas. Allt det här har Karin Johannisson skrivit om innan men i Den sårade divan zoomar hon in på själva självobservationerna. Frågeställningen: Hur galen är jag? Hon skriver: "Det behövs nya, mer snedställda, mer skeva feministiska berättelser för att undersöka kvinnans position i galenskapens institutioner."

Den sårade divan. Divan som figur hämtar makt från sina dolda sår, skriver Johannisson, balanserande just på de gränser det här handlar om. Men det är som om allt bara kraschar in i Sigrid Hjertén. Om Sigrid H också var en sårad diva var hon så fullständigt övergiven och felbehandlad där på Beckomberga där hon satt i nära femton år ända till sent 40-tal då hon fellobotomerades och dog. Hon hade eget rum och fick exklusiva kläder från fina butiker i stan men här verkar det inte spela någon roll att hon var en av sin tids stora modernistiska konstnärer. Hon blev undangömd, bortglömd. Motsträvig står det i journalerna. Karin Johannissons tes är att hon byggde en egen psykets estetik formad av vrede, övergivenhet och aggressiv protest. Hon slutade måla, hon var bara sjuk. Hur skulle den strategin se ut?

Agnes von K. Nelly S. Sigrid H. Så klart är de inte representativa för alla de andra institutionaliserade som inte hade familjeläkarna, ryktbarheten. Men om de nu illustrerar möjligheten att spela med eller mot sina diagnoser, skapa utrymme för som en egen psykets estetik, vara sårade divor så måste undrar jag ändå till slut: Hur ser de möjligheterna idag? Finns de? Vem har nu makten att tänja på diagnoserna?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".