Foto: Jonas Jörneberg
En slavisk dans på Örebro länsteater. Foto:Jonas Jörneberg

"En slavisk dans" - urpremiär på Staffan Göthes pjäs i Örebro länsteater

Maria Edström om En slavisk dans
2:22 min

”En slavisk dans” heter en ny pjäs av dramatikern Staffan Göthe som har haft urpremiär i Örebro i helgen, i ett samarbete mellan Örebro länsteater och Västmanlands Teater, och i regi av Rikard Lekander. Göthe har sedan debuten på 1970-talet skrivit ett 30-tal pjäser och fick sitt stora genombrott 1986 med ”En uppstoppad hund” och spelas i stort sett hela tiden någonstans i Sverige.

I öppningsscenen berättar Malin Berg som spelar Dottern om sin pappas ensamma dans i kalsongerna till Dvoráks musik; en slavisk dans som fadern kallade den med den typiskt Göthiska dubbelbetydelsen. För någonstans är rollgestalterna hos Staffan Göthe lika dubbeltydliga; på en gång uttrycksfulla som Dvoráks musik men också slavar under själva livet som tar tag i och dansar runt.

Och så även här i den nya pjäsen om Dottern och Pappa och Systern och Astor och kärleken och Mäklaren och alla de andra. Som vanligt har Göthe med sin dramatiskt språkliga precision skapat den här svävande teatraliteten, där ett slags förhöjd vanlighet paras med originalitet och fantasteri. Om svårsålda lägenheter vid stambanan, om att digga låten ”North to Alaska”, om att spela delfin som barn i en bassängdansföreställning och om att påpeka vikten av ordentligt grundarbete när man målar om köksluckor.

Man kan med ett slags debatt-nu-svenska säja att Göthes pjäser handlat om dessa ”vanliga”, bortom och utanför eliterna. Och hur företeelser, begrepp och uttryck sipprar ner och görs till ett slags folklore. Här har tex Cecilia Milocco som spelar Systern en underbar scen i sin moderiktiga framställning av hur viktigt det är att skapa ”sin egen berättelse”.

Nej - Staffan Göthe visar med sitt scenpartitur att vi just inte skapar vår berättelse på det viset - världen, livet berättar oss. Därför är det synd att regissören Rikard Lekander inte fullt ut litar på texten, replikerna, på att allt redan finns där utan med jämna mellanrum flaxar och kråmar och gör för mycket av alltihop. Det finns redan inslag av drömsk förhöjning, med dans signerad Birgitta Egerbladh och det är vackert så.

Visst - Göthe är Fellini, buskis och vau-de-ville – men också Tjechov. Iwa Boman som fd konstsimmerska i sin rullstol visar hur; litar på replikerna och allt stillnar och börjar leva!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".