Irrational man av Woody Allen. Foto: Pressbild

Död, Dostojevskij och en smula kärlek i Woody Allens nya

"Men snälla Woody, kursen om Dostojevkij är härmed avslutad!"
3:09 min

Mer än 50 år i jobbet, mer än 50 egna filmer.  Vissa upprepningar blir det naturligtvis i en så lång karriär. Mikael Timm har sett Woody Allens senaste film, "Irrational Man", och känner igen sig.

Woody Allen måste lett snett när han kom på titeln: för vem är väl så strävsamt irrationell som denne flitige regissör. Vem är så genial och så banal?

Allen är tillbaka till det ämne han utforskat så många gånger: hur kan tillvaron vara meningslös, hur kan den bli meningsfull.

Om Allen nu har hunnit se om sina egna filmer så känner han både frågan och svaret. Men det ändrar inget. Allen är en gammal man med ett ungt sinne, vilket inte nödvändigtvis är så bra som det låter. Naivitet är inte bara charmigt, det är påfrestande också.

"Irrational Man" är alltså en film med frågor av det slag man med fördel diskuterar i väntan på att det riktiga livet ska börja. "Förnuftet kan dölja sig men dumheten bär ingen mask", har Milan Kundera skrivit - tänk vilken bra film Kundera och Allen skulle kunna göra ihop.

Men nu har Allen skrivit på egen hand och låter sin huvudperson, en filosofiprofessor i den yngre medelåldern envisas med förklara att allt är meningslöst. Och hans vackra studentska lyssnar till honom. Spelet kan börja på ett universitet utanför Newport.

Och det börjar övertygande, de två huvudpersonerna berättar parallellt. Professorns första utspel får mig att tänka på Wittgenstein - vad låter sig sägas?

Det är en elegant sedekomedi, där grannhustrun, superbt spelad av Parker Posey, säger en sak men förstås menar något annat. Där professorn påstår sig vara tveksam till att inleda ett förhållande med den begåvade studentskan som nog är mer förtjust i hans ord än honom som person - en film om språket alltså. Upplägget passar Allen.

Men tyvärr har den åldrande tonåringen till professor fastnat i Dostojevskijs Brott och Straff. Och ju mer pubertalt Nietzschiansk professorn blir, desto dummare blir filmen. Varför?

Jo, där Allen i "Små och stora brott" och "Matchpoint" lyckades skapa gestalter som levde, är Joaquin Phoenix mer än lovligt enkelspårig i sina föreläsningar och Emma Stone förmår inte spela fram sin förtjusning, hon bara talar om den. Det finns en verkligt bra story här, om depression, språkets och kärlekens död och pånyttfödelse men Allen väljer berättelsen om Raskolnikov på amerikansk campus och det blir för enkelt. Visst, Professorn med kramp i skrivhanden och kramp i ett annat väsentligt organ piggnar till när han förbättrar världen genom att ta livet av en ond domare. Men filmen somnar in.

Medan han förklarar sig kan man njuta av bildspråket som är ovanligt bra för att vara en Allen-film och slutknorren är värdig en Somerset Maugham.

Så det får bli tre G:n. Gediget. Gammaldags. Gäspigt.

Men snälla Woody, kursen om Dostojevskij är härmed avslutad!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".