Vitsvit
Foto: Sara P Borgström

Upplyftande och uppfordrande Vitsvit

2:25 min

Som få andra svenska poeter har Athena Farrokhzad ställt sig i mitten av den politiska debatten. Med diktsviten "Vitsvit" nådde hon långt fler än den vanliga kretsen poesiläsare och med sitt sommarprogram fick hon semsterfirande politiker att sätta blåbärsfilen i halsen.

Nu har Vitsvit blivit teater på Unga Klara i regi av Farnaz Arbabi, Jenny Aschenbrenner har sett den

Orden som får kropp, kroppar som får ord. Som är ord. Och samtidigt slåss mot de där ordens oförmåga att egentligen vara något alls utom tomma sammansättningar av ljud, grupperade enligt ett särskilt system.

Ett system som i sig är ett uttryck för maktutövande, så mycket tydligare för den som efter en flykt tvingas tala någon annans språk.

När Farnaz Arbabi iscensätter Athena Farrokhzads diktsvit "Vitsvit" så är just det hon gör: sätter dikterna på en scen och ger dem en volym i rummet. Dikter som i sig talar om en historia, om flykt, främlingsskap och familjeband som snurrats många varv och vars elasticitet prövats hårt men funnits bärkraftiga. Men det är inte de spår av narrativ som finns i Farrokhzads text som Arbabi lyfter fram och förstärker, istället är det just orden som utsagor, språket som verktyg och motstånd.

De tre skådespelarna Bianca Traum, Maria Salah och Oldoz Javidi är klädda i svarta punkanstrukna trasor, hårt sminkade, hårt markerade som tre gudinnor ur någon antik mytologi. De talar alla tre med alla de röster som ryms inom diktsviten: "min mor", "min far", "min bror", "min mormor", "min morbror" - aldrig "jag". Genom andras tal blir jag till.

Rummet är avskalat, publiken sitter samlad runt en mittpunkt, med en röd matta under fötterna. Ljuset används suggestivt, med snabba växlingar och stroboskoblink. Allt samlar sig som till en mässa, en ritual där orden ska fyllas av all sin potentiella kraft.

Och de gör det. Det blir effektfullt, och väldigt vackert. Upplyftande och uppfordrande, i skönheten finns inlindad en vrede, en uppmaning till motstånd. Drabbande i partier där tortyrens och krigets erfarenheter talar genom den förskonade generationens läppar. En smula monotont i andra där ett uppskruvat röstläge får stå och dallra på samma nivå alltför länge. Men främst en form där texten alla nyanser och känslolägen kliver fram. Vreden, sorgen, humorn, ömheten och kylan. Skörheten och styrkan

Semantisk maktkritik med ett mänskligt ansikte.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista