Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

"Djupt obehaglig läsning som får rasbiologens gåta att växa"

Publicerat onsdag 7 oktober 2015 kl 14.30
Recension av Mattias Hermansson
(3:15 min)
Historiken och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman. Foto: Jessica Gow/TT.
1 av 2
Historiken och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman. Foto: Jessica Gow/TT.
Mattias Hermansson. Kulturchef, Kulturredaktionen. Sveriges Radio. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
2 av 2
Mattias Hermansson. Kulturchef, Kulturredaktionen. Sveriges Radio. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Historikern och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman är ett känt namn för bland annat böcker och dokumentär om den svenska rasforskningen i början av 1900-talet. I nya boken ”Käraste Herman - rasbiologen Herman Lundborgs gåta” berättas historien om hur läkaren som blir chef för det rasbiologiska institutet i Uppsala på 1920-talet. Fyra frågor till Sveriges Radios kulturchef Mattias Hermansson som läst boken.

 Vad är det för historia Maja Hagerman berättar?

– Hon beskriver väldigt grundligt hur Herman Lundborg gjorde karriär, och vad i den tiden som gjorde det möjligt. De här ideerna fick gradvis allt mer fäste, och nådde fram till vetenskaplig status. Men i dag får man snarast beskriva rasbiologi som en närmast religiös tro på en mischmasch av mätresultat och rasistisk ideologi. Man uppfann gränser mellan människor, och drevs av idén att den egna rasen skulle räddas och hållas ren från det som ansågs främmande eller urartat.

Det har ju skrivits en del om den svenska rasbiologin, vad gör den här boken speciell?

– Bland annat att Hagerman beskriver hur klassificeringen av människor med samisk och finsk bakgrund som rasmässigt lägre löpte parallellt med kolonisering och exploatering av naturresurser i norra Sverige. Hon skildrar också hur Sverige blev ledande inom rasbiologin på 1920-talet, och hade starka band med tyska forskare som sedan kom att få stort och dödligt inflytande i Tredje Riket.

– Och trots att rasbiologin var rätt avgränsad fick den ändå mycket genomslag. Under ett antal år fick Herman Lundborg stjärnstatus i samhällseliten, han hade näringslivskontakter och stöd av politiker, han skrev om så kallade rasidéer i en kulturtidskrift, och med stor framgång ställde han ut fotografier av ras-klassade människor.

Förstår man vad som rörde sig i en rasbiologs huvud?

– Nej, oftast blir figurer allt mer begripliga ju längre en historia löper. Men för mig växer snarast gåtan, vilket kanske beror på att Herman Lundborg tycks ha blivit allt mer extrem. Med tiden förklarar ras i princip allt för honom, det avgör en människas själ och kultur och värde. Men samtidigt får han barn med en kvinna med samisk bakgrund, i Lundborgs tankevärld ”fel” rasursprung. Och han döljer det under lång tid.

– Jag tycker att Maja Hagerman gör en intressant maktanalys, hur han till exempel kunde få mängder av människor att mätas och fotograferas nakna. Han tycks också haft ett starkt grepp över sin närmaste krets.

Bör man läsa den här boken?

– Ja, det är ett sätt förstå en del av 1900-talets historia, och hur såren och skammen finns kvar hos familjer som utsattes för undersökningarna och hur de stämplades som lägre stående varelser.

I all sin saklighet är det här djupt obehaglig läsning. Och på sina håll lever ju såna här idéer faktiskt kvar.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".