Kammaroperan Boris Christ. Bild: Maria Fäldt.
Kammaroperan Boris Christ. Bild: Maria Fäldt.

I väntan på en mekanisk Messias

Regissören Patrik Sörling om kammaroperan Boris Christ
1:47 min

Vi lever i den yttersta av tider och vore det inte på tiden att Messias dök upp? I den nyskrivna audiovisuella kammaroperan Boris Christ som har premiär på söndag i Piteå händer just det. En föreställning där sångarna samspelar med siluetter på en svartvit animerad film.

Tonsättaren och animatören Marcus Fjellström har tillsammans med barndomsvännen Daniel Pedersen arbetat i tio år på operan Boris Christ. Fjellström skapar den svartvita animerade filmen och musiken, Pedersen har skrivit librettot.

Inspirationen kommer från 1920-talets avantgarde med både undergångskänslor och övertro på maskiner. En Fritz Langs Metropolis och tysk cabaretdekadens. På filmduken rör sig kugghjul, automatoner-maskinmänniskor, skelettdockor. På scenen rör sig de fem sångarna, ofta simultant med sina siluettfigurer på filmen. Det är ett snillrikt precisionsarbete att få allt att stämma för regissören Patrik Sörling.

– Det blir som ett pas de deux med sångarna och filmen, mer ett slags koreografi än regi.

Boris Christ är en framtidsvision.  Djuren har dött och människorna tappat tron på allt utom maskinerna. Staten bestämmer sig därför att göra en mekanisk Messias, eftersom den riktige ändå aldrig kommer. Man kan dra paralleller till vår egen tid, menar Patrik Sörling:

– Om vi ser klimathotet och alla folkströmningar, kan vi se en parallell till 20-talet. Ska det upprepas eller ska det läggas på ännu värre saker? Är vi tingskapande människor, homo faber, delaktiga i klimatförändringarna som kanske blir den skärseld som vi i frånvaro av en gud skapar själva?

Musikerna i Norrbotten Neo finns med på scenen med sångarna och dirigenten Jonas Dominique. Musiken driver maskinlikt för att stanna upp i knäppningar, plockande och sköra fioler. På filmduken visas texterna på de olika språken; svenska och Daniel Pedersens hitte-på språk, som statens maskinbyggare sjunger på. En sorts blandning av latin och något slaviskt språk.

Nattklubben heter Deus ex Machina och stjärnan där är Gabrielle som bara älskar maskiner. Boris Christ, den ende som har äkta känslor älskar Gabrielle.  För att få henne måste han göra om sig till maskin.

– Jag skulle säga att Boris Christ är den Messias som ingen ser, säger Patrik Sörling. Staten skapar en Messias, sen har vi den riktige Messias som ingen ser. Om Jesus kom idag, skulle vi upptäcka honom bland oss? Man träffas mer på Facebook än i verkligheten. Boris Christ är en kärlekstörstande människa, men ingen bryr sig, man snarast skuffar undan honom, han är jobbig och konstig. Där har vi kristusfiguren Boris Christ, men sen är det också en lek med Boris Karloff som Frankensteins monster, han gör ju om sig till maskin, men med ett hjärta.

Boris Christ uruppförs inom ramen för Piteå Kammaropera på söndag och turnerar under oktober i de fyra nordligaste länen. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".