Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Jazzlegenden Chick Corea - musik som varm hud

Mikael Timm om Chick Corea
3:58 min
Chick Corea på Newport Festival. Foto: Joe Giblin / AP / TT.
Chick Corea på Newport Festival. Foto: Joe Giblin / AP / TT.

Ingen musiker har fått så många Grammys som pianisten Chick Corea - mer än tjugo gånger har han tagit emot priset. I går spelade han på Stockholm Jazz Festival - en obekymrad legend, spelsugen som en tonåring.

Jazzstjärnor brukar inte sälja T-shirts med namnet på och inte heller brukar musikgenrens legender vara så obekymrade om vad publiken vill ha.

Somliga föds med guldsked i mun, säger ordspråket. Och vad gäller Chick Corea hann gudarna tydligen hälla i lite ungdomens livselexir tänker jag när han kommer in på scenen. Han släntrar in med en 45-årings kroppsspråk fast han har 30 år till.

Jag har sett Chick Corea förr, ingen gång har varit den andra lik. Corea har varit nominerad mer än 60 gånger till Grammys. Han spelade med Miles Davis på 60-talet, var banbrytande med elektronisk jazz på 70-talet, han nytände den akustiska jazzen på 80-talet – ja, det musikhistoriska bagaget är enormt.

Av det hörs bara brottstycken denna kväll. Det finns något lite tonårsaktigt slängigt över Chick Corea. Allt hos honom är så lätt, som vore han en ängel som kan sväva upp från scen närhelst han vill. Anslaget är kort, torrt. Fraseringarna som är blixtsnabba. Tydliga men otåliga.

Hans nuvarande grupp heter Vigil och innehåller två slagverkare, gitarrist och basist. Det kan inte vara helt lätt att spela med Chick Corea. Det gäller att få väldigt avancerad musik att låta enkel. De här musikerna klarar det: Saxofonisten Tim Garland kan låta som John Coltrane men också spela klarinet och flöjt. Basisten Carlitos del Puerto får de flesta andra basister att låta som de spelar med gikt i fingrarna. Och gitarristen Charles Altura – ja, jag bara suckar avundsjukt.

Det hade kunnat bli über-duktigt, men Chick Coreas busiga sensualism tar över. Kvällen innan hörde jag Bill Frisell, en cerebral gitarrist som tar folkmusik och arrangerar om den så att folket försvinner och ersätts av tyska post-modernister. Det är roligt, skickligt, intelligent.

Och så kvällen efter Corea där musiken är varm hud. Allt som låter enkelt men glimrar av skärpa, musikerna får solon men korta, de måste lyssna på varandra och vara beredda att byta riktning. Det är inte alltid djupsinnigt, men det är levande. Ekvilibristerna på scenen i ren glädje över ljuden de skapar. Och faktiskt – flera i publiken sjunger och visslar när de går därifrån.

Chick Corea är ingen ikon, han är bara spelsugen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".