Aischylos "Den fjättrade Prometheus" på Elverket talar från 2500 år sen

2:38 min

Prometheus är en poppis hjälte ur den antika mytvärlden som dramatikens urfader Aischylos diktade om. I ”Den fjättrade Prometheus” är vår hjälte en rebell som sätter sig upp mot den diktatorslika Zeus och nu har det 2500 år gamla dramat haft premiär på Dramatens scen Elverket i regi av Karl Dunér. Men översättningen av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson är bara fyra år gammal och Kulturnytts Maria Edström har sett en modern iscensättning som korsas med musik från sånger av Franz Schubert.

Schubert skrev visserligen ett litet stycke ”Aischylosfragment” men det är inte med här. Musiken från nitton andra sånger ledsagar däremot Aischylos text och trots att skådespelarna här, inte minst med hjälp av Göran Martlings adaption och instudering, inte precis är de sämsta inom svensk teater på att sjunga och trots att dramerna på sin tid också innehöll sånginslag – så blir det ändå lite kuriöst och lite för mycket av det goda.

För det finns många spår att följa i regissören Karl Dunérs sceninstallation, där han också står för scenografi, bearbetning och som sagt, musikaliskt koncept. Ett spår jag gillar är premissen; ensemblen med Lotta Tejles körledarinna i spetsen redovisar öppet sin strävan att ledsaga oss genom pjäsen och att spåra upp och liksom rekonstruera de två pjäser som säjs rama in ”den fjättrade” nämligen ”Prometheus eldbäraren” och ”Den befriade Prometheus”. Det här liksom arkeologiska angreppet, att hitta orden och föra dem till oss genom årtusenden blir så vackert och ja, meningsfullt.

Och då är också denna nya översättning av Stolpe och Svensson en underbar tidsmaskin med uttryck som ”slughuvud” och ”avgångsvederlag”. Och Torkel Peterssons Prometheus i roströd fångdräkt som med hjälp av rep, block och talja står där uppspetad på sin pelare (bara det ett kraftprov) blir till en modern hjälte, uppstudsig och envis men också lite fåfäng i sitt orerande om hur han gav människorna elden och hoppet. Och det är en mycket fin ensemble, Anna Björks Io irrandes runt förvandlad till en ko av Zeus svartsjuka fru är helt ljuvlig, Hans Klingas lojt bortskämda Okeanos är väldigt rolig och Elin Klingas Hermes inkarnerar realitetsprincipen hård som diamant – för att ta några av deras olika gestalter.

Så Karl Dunér skapar en speciell konkret scenisk värld som inte skriver oss på näsan att dramat faktiskt handlar om en läskig diktator som torterar den som revolterar. ”Må Apollon styra min pil rätt” lyder befrielsens credo i denna levande rekonstruktion av Aischylos Promethus-trilogi.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista