Josefine Klougart
Foto: Sofie Amalie Klougart

Bilder utan riktning i "Om mörker" av Josefin Klougart

Jenny Aschenbrenner om Josefine Klougarts Om mörker
2:24 min

"Irriterande bra" och "jag har aldrig läst något så vackert" är några citat av de lyriska svenska kritiker som skrev om den danska författaren Josefin Klougarts roman "En av oss sover" som kom ut på svenska förra året. Även Kulturnytts kritiker Jenny Aschenbrenner var då översvallande i sin recension och nu har hon läst Josefine Klougarts nya roman på svenska, "Om mörker".

Jag knackar på den här boken. Knackar, och knackar, har så svårt att komma in.

Här finns en begravning, aska som i inledningen strös i vattnet. Här finns cigaretter som ska rökas, alkohol som ska drickas som om "alkohol vore svaret på en mycket viktig fråga". Här finns ett hav, en strand, en trädgård. Snön, isen över kanalen, bergen.

Här finns en kärlek som kränger och vränger, som kanske är ett behov mer än en människa, en pusselbit som passar in i hålrummet mer än en passion.

Men här finns ingen berättelse, ingen röd tråd att följa. Istället minnen i lager på lager, barndom, släktens tyngd, det förflutna som lägger sig över nuet.

Och så mörkret, och ljuset. Hur det faller på världen. Vad det lyser upp och vad det lägger i skugga.

I en samling korta prosastycken utforskar Josefine Klougart varat och varseblivningen. Hur människan minns det som varit och upplever det som sker nu. Det finns en eftertänksamhet i snart nog varje mening, en dröjande blick. Men den ton som i hennes roman En av oss sover framstod som isande exakt, hudlöst precis i sitt sätt att fånga det kärlekstörstande jagets gränslösa sårbarhet, blir här undanglidande. Sig själv nog.

I långa stycken sjunker jag in i hennes bildvärld, den är ofta skimrande vacker, tydlig och samtidigt dallrande som het luft över asfalt. Genom skimret syns ensamhet i en till sina yttre ramar trygg värld, avsked och förlust och önskan att skriva sig igenom ödsligheten.

Men bilderna lägger sig på rad efter varandra som enskildheter som varken för framåt eller fördjupar varandra. Kanske bör inte Om mörker läsas så som den presenteras, som ett sammanhållet verk. När jag bläddrar bakåt i boken och läser om träder enskildheter fram, starka, poetiska, ibland betydelsetäta som aforismer:

"Vuxna människor somnar när de kommer hem till sina föräldrar. Inte för att de slappnar av, men för att det är så mycket tid som måste igenom deras medvetande".

Och bitarna framstår som starkare än helheten.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".