Anne-Marie Duff och Carey Mulligan i filmen "Suffragette". Foto: Steffan Hill/AP/TT.
1 av 2
Anne-Marie Duff och Carey Mulligan i filmen "Suffragette". Foto: Steffan Hill/AP/TT.
Ur filmen "Suffragette".
2 av 2
Ur filmen "Suffragette".

"Suffragette" väcker soldaten i recensenten

Jenny Teleman om Suffragette
3:01 min

Idag är det bio premiär för filmen "Suffragette", om den tidiga engelska feministrörelsen, där kvinnor stred för sin rösträtt i 1910-talets England.

Reportage: Intervju med skådespelare och regissör

I tiotalets London växer eksemen på tvätterskornas armar under fuktigt bomullstyg som aldrig torkar. Lungorna är i trasor, skållning en rimlig dödsorsak på en arbetsplats där man kan börja vi sju års ålder, bli påsatt av chefen vid tolv, dö vid trettio och för det få hälften av lönen för dubbla tiden.

Men inte styra över en enda penny. Inte ens bestämma om sina egna barn. Men så intvinnade är nästan alla i ett drakonsikt hierarkiskt samhälle att viktigast av allt ändå blir att med lillsonen buga för konungens porträtt varje kväll. Att upprätthålla lag, vördnad och tradition allt under grannarnas stenhårda sociala kontroll.

Och denna raka men känsliga och bara aningen kostymtunga film gör en riktigt skarp iakttagelse. Kungen på sitt porträtt sitter ju i full militär galadräkt. Och unga tvätterskan Maud dras med i Suffragetternas kamp just när den slår över från fredlig och utskrattad till militant.

När de till sist börjar spränga privat och statlig egendom, när insatsen höjs och de förlorar allt - i en förtvivlad scen - Mauds egen lilla son, sina hem och kanske livet, då förvandlas viljan till kvinnlig rösträtt till något samhället både känner igen och respekterar - krig.

"Vi är bägge fotsoldater", skriver småbarnsmamman och tvätterskan till den polisman som hårt driver ett upprätthållande av lagen, "då ska ni stoppas" svarar han.

I och med att de får samhällets uppmärksamhet som beväpnad fiende värd att stoppa blir suffragetterna en mindre progressiv förnuftig rörelse, livet blir ett miserabelt liv vid fronten men de får blickarna på sig och där är allt egentligen vunnet. För det var tyvärr reklam den så intensivt behövde.

Min inre pacifist blir ledsen av budskapet. Men soldaten är vaken.

"Ge aldrig upp kampen"... vill man väsa, "ta stöveln från mitt ansikte...stövel"

En inte så konstruktiv reaktion men det är sällan en berättelse om kvinnlig social förändring tittar på värdet av våld istället för värdet av ickevåld. Handla. Tala inte. Mycket intressant. Och bedövande sorgligt.

Relaterat

Mer om Film- och tv-recensioner

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".