Michael Caine och Harvey Keitel i filmen "Youth". Foto: AP/TT.
Michael Caine och Harvey Keitel i filmen "Youth". Foto: AP/TT.

Stillsamt och helgjutet i Sorrentinos "Youth"

Roger Wilson har sett "Youth"
2:36 min

Den italienske regissören Paolo Sorrentino har gjort sig känd som en av de mest egensinniga rösterna i den internationella filmvärlden. Hans nya film "Youth" är en betraktelse över åldrandet och döden, med Michael Caine och Harvey Keitel i huvudrollerna, som två gamla vänner som tillbringar dagarna med att diskuterar livet och konsten. 

På många sätt känns "Youth"som ett syskon till Paolo Sorrentinos förra film "Den stora skönheten". De har samma bildburna berättande, som i små fragment förmedlar en större historia.

Men den här filmen är stillsammare. Som sig bör kanske, eftersom den utspelas på ett sanatorieliknande lyxhotell i de schweiziska alperna.

Där sitter den åldrande regissören Mick, spelad av Harvey Keitel, och kompositören och dirigenten Fred, spelad av Michael Caine, och utbyter dystra oneliners om konsten, åldrandet och prostatan.

Filmregissören förbereder sin sista film, hans konstnärliga testamente, medan kompositören ovänligt men bestämt avböjer att framföra sitt mest kända verk på en konsert beställd av den engelska drottningen. Nöjd med att sitta och bli bortglömd med sin tidning och eftermiddagste.

De är omgivna av andra hotellgäster som söker efter frid, helande och ro. Som det märkliga paret som aldrig talar med varandra i lunchmatsalen, och den fetlagde Maradonaliknande exfotbollsspelaren som stånkande tar sig upp och ner ur poolen. Eller den bystiga Miss Universum som plötsligt dyker upp spritt språngande naken, som ett slags gåva till de äldre männen i spa-poolen.

Det är en ren fröjd att få åka med i Sorrentinos bildflöde. Jag sitter och tänker på Fellini när det blir som mest barockt. Men också Ulrich Seidl och faktiskt lite på Lars Tunbjörk när Sorrentino i små tablåer fångar överklassens hårda kamp för avslappning.

Sorrentino står däremot aldrig stilla särskilt länge, han har alltid nära till det dramatiska, och lever ut sina absurda infall, kryddade med en torr, bitter och svartsynt dialog. Och så lite gubbsjuka infall här och där.

Men det finns en värme i botten, det finns hopp i skildringen av åldrandets matta, svagt lutande utförsbacke, det finns några fantastiska bilder som jag inte kommer att glömma i första taget, en Michael Caine i högform och en Jane Fonda som gör en liten, bitsk och melodramatisk biroll.

Men framför allt är det här en film av en regissör som vuxit in i sin auteurkostym på allvar, och den har nog aldrig suttit mer helgjutet än här.


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".