Ellen Mattson
Foto: Kristin Lidell

Förgörande längtan att höra till i Ellen Mattsons Sommarleken

Jenny Aschenbrenner: "riktigt obehagligt och samtidigt så välbekant".
2:51 min

Sandra blir förhäxad av tre vackra tonårsbarn i ett förfallet hus invid havet. Jenny Aschenbrenner har läst "Sommarleken", Ellen Mattsons åttonde roman.

Sandra är normal. Hon är en vanlig sorts människa som en dag kliver ut ur skogsbrynet och hamnar mitt i någonting, hamnar på en gräsmatta där barnen som bor i det gamla huset vid havet sitter orörliga i sina vackra kläder och bara stirrar på henne. Förhäxar Sandra med sina klara ögon. Och deras farmor som äger huset, hennes röda hår och stränga egensinne ... Det är allra mest henne hon vill ha. Tillhöra.

Men Sandra får aldrig höra till denna romantiskt olyckliga och annorlunda lilla konstellation tonåringar. De tre syskonen som hamnat i utkanten av den lilla småstaden under en sommar som dras ut till en höst, tillfälligt förvisade av sina föräldrar som visst ha annat för sig.

Sandra med sina vanliga föräldrar som driver en blomsterhandel inne i samhället. Sandra med sina kattungar och tafatta konstnärsdrömmar. Hon kan aldrig bli en av dem. Istället transformeras hon till något mycket svartare. En blodsugare, en parasit, en bödel. En som av ren missunsamhet förstör och förgör.

Ellen Mattson är åter i det västkustska landskapet, tillbaka i ordens och klippornas karghet. Sommarleken är skriven på distanserad och stiliserad prosa, ett vackert utskuret språk som exakt målar ut konturen runt människorna, skeendena, stämningarna men aldrig ger sig hän åt känslogegg. Vi följer tätt bakom Sandras rygg, registrerar det hon registrerar, men blir aldrig inbjudna innanför hennes skal.

Det som börjar som en lätt skimrande bild av en familj av undantagsmänniskor, det lilla avsteg från vardagslunken som ett tonårsbarn kan upphöja till svaret på hela livets gåta, svartnar efterhand som de mörkare skikten i Sandra stiger mot ytan. Hur hon långsamt förvandlas till en stalker, tränger sig på och beter sig utan känsla för takt och ton. Hur de där tre syskonen alltmer framstår som marionetter i hennes fantasilek och hur hon inte kan tåla när de kliver ur de roller som hon gett dem och visar sig som riktiga och vanliga människor. Vilka fruktansvärda konsekvenser hennes längtan efter att få vara en del av det där annorlunda livet i huset vid havet får.

Det är skickligt gjort, riktigt, riktigt obehagligt och samtidigt så välbekant.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".