Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Marie Göranzon Foto: Micke Sandström
Marie Göranzon Foto: Micke Sandström

Kung Lear på Uppsala stadsteater i det tidlöst grymma

"Göranzon regerar kort sagt"
2:30 min

I lördags tog så teaterchefen Linus Tunström tack och farväl av Uppsala stadsteater med Shakespeare detta jubileumsår och med pjäsen Kung Lear, som ju handlar om att lämna ifrån sig makten. Och för första gången professionellt i Sverige spelas Lear av en kvinna, med Marie Göranzon i titelrollen.

Maria Edström var på premiären.

 

 Mitt på det runda renässansmönstrade stengolvet ligger tre packbalar med sedlar under en stor pälsfäll, till höger en stor alligator – oklart huruvida den är levande eller död - Bettina Meyers scenrum anger tonen direkt. Två svävande silverballonger bildar siffran ”80”, kung Lear fyller år och hans döttrar och svågrar och grevar och andra ska fira. Hela ensemblen liknar mest gästerna på en maffia-fest, välskräddade mördare och deras smyckade kvinnor. Och så Marie Göranzons Lear, bakåtkammad grå page, nattskjorta, kavaj och bruna herrskor. Och hennes diktion och hennes scenkarisma – ingen tvivlar på att hon är kung, eller i alla fall har varit kung. Göranzon regerar kort sagt.

Linus Tunström har tidigare gjort Hamlet som raggare och räds inte att söka upp ett slags stämningsläge hos Shakespeare, hitta det där tidlöst grymma och obönhörliga. Och det är helt rätt, Shakespeare har mer gemensamt med TV–serien Gomorra än med gamla kostymdramer. Här finns mycket av ett stumt, närmast koreografiskt spel där Leonard Cohens melankoliska sånger ackompanjerar otippat bra. Och där det ständiga norpande från sedelhögarna om så ögon sticks ut eller otrohet begås visar liksom vad som egentligen betyder mest.

 Däremot har dramaturgen Armin Kerbers bearbetning av pjäsen kanske varit väl hårdhänt, tex är rollen Narren borta, vilket får pjäsen att bli en lite ostadig dramaturgisk pall – Narren behövs som den som ser Lear och hans förändring från kung till människa. Men ändå, i slutet när alla Lear älskat är döda, så slutar vi här på Uppsala runt elden i tunnan, likt hemlösa och det är en träffande bild. Allt är förlorat och ingen kunde stoppa det i Shakespeares vackraste och sorgligaste pjäs.

Mer om Recensioner

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".