Eva Ström
Foto: Kennet Ruona Foto: Kennet Ruona

En resa för mycket med Eva Ström

Lars Hermansson om Och morgonen redan stark och vaken omkring dig
2:38 min

Poeten och kritikern Eva Ström är en av de stora resenärerna i svensk poesi - och har satt sitt eget ljus på städer som London och Rom. I den nya samlingen tar hon bland annat med oss till Nordamerika. Lars Hermansson försöker hänga med. 

På sidan 11 i den nya samlingen, "Och morgonen redan stark och vaken omkring dig", kommer två sheriffer in på Bank Café på Canada Street. De är "fullt beväpnade, med svarta revolvrar i bältet och tennstjärnan/ rakt över vänster pectoralis…" Valet av ordet "pectoralis" i stället för det mer alldagliga "bröstmuskel" är ett av få ställen i den nya boken där Ströms läkarbakgrund avslöjar sig. Det är trots allt snart trettio år sedan hon slutade praktisera. Och började resa istället, verkar det som.

Sedan den helt underbara och med rätta prisbelönta Revbensstäderna från 2002, har hon framträtt som en av svensk poesis stora resenärer. I klassiskt lärda, men existentiellt febriga dikter har Ström satt sitt eget ljus på städer som London, Paris, Budapest, Rom. Som en mindre tillbakalutad Lars Gustavsson har hon brottats med frågor om tro och tvivel, ondska och människovärde, med kulturhistorien som näringsgivare.

Men i den nya boken är det som att Eva Ström har gjort en resa för mycket. Det börjar nästan lite beat-poetiskt med "lunchdikter" från New York, och delar av Kanada, och fortsätter sedan till Irland där en lång svit dikter utspelar sig. Och där tappar jag kontakten med texten. De många referenserna till irländska sagor och legender, berömda författares skrivarstugor, får något kuriöst över sig, nästan turistiskt. Få se nu: vem var den där Grace O´Malley, undrar jag mitt i läsningen, och vad hände egentligen vid Malahide Castle?

Jag saknar ett tematiskt fokus, och, tror jag, den där språkliga kampen med det outsägliga som gör poet av den habila skribenten. Som när Eva Ström stannar upp, och vänder sig inåt i sviten Quite Rose, som inte utgår från en fysiskt igenkännbar plats. Utan från, ja, en liljeväxt kanske, en själ, en födelse, en barndom, jag blir tvungen att läsa om, texten lockar mig in i sig, och jag behöver inte googla för att hänga med, det är poesi:

"… När en gåta har förlorat sin hemlighet mister den all sin örtkraft,

och vi

letar oss tillbaka till utgångspunkten

inneslutna i ordet "vi" som fäller

en saffranskupa över dess tillfällighet…"

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".