Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

En lite lam punkbön på Dramaten

"Pussy Riots pulserande energi markeras men finns inte i rummet"
2:13 min
Pussy Riot - en punkbön
Foto: Sören Vilks Foto: Sören Vilks

Berättelsen om de ryska aktivisterna Pussy Riot har blivit teater. Unga Dramaten spelar Pussy Riot - en punkbön, skriven av Irena Kraus efter Masha Gessens bok Ord kan krossa betong. Malin Stenberg regisserar och Jenny Aschenbrenner har sett den.

Inför Dramatenpremiären: Författaren Masha Gessen om Pussy Riot

Berättelsen om Pussy Riot - hur några unga kvinnor i färgglada rånarluvor kunde skrämma skiten ur en desperat och vittrande stormakt och på köpet få hela världen att jubla - den innehåller i princip allt man kan önska sig, punk, politik, passion och lidande. Nu har den blivit teater, via Masha Gessens reportegebok om aktivistgruppen. Högst upp i Dramatenhuset fumlar Karin Bengtsson, Emma Mehonic och Maia Hansson Bergqvist med strumpbyxorna framför scenografen Ulla Kassius mörka fond av monumentala hjälteporträtt - de är Maria, Jekaterina och Nadja. Trion som smädade gud i Frälsarkatedralen i Moskva och gav fingret åt makten med sådant eftertryck att den slog tillbaka med full kraft.

Och ja, även i den portionsvis utpytsade en och en halvtimmes-version som Irena Kraus hackat fram ur Gessens material är det en djupt fascinerande och skakande historia. Inte minst rättegången emot dem är en nattsvart fars över ett rättsväsende helt och hållet i den maktfullkomliga politikens våld. Där landar också skådespelartrion på allvar i sina rollfigurer efter en lite fladdrig inledning, bottnar i deras mod och rädsla och uppkäftiga flamsighet där inne i glasburen i rättssalen. Unga mammor med politisk övertygelse, utan mat, utan sömn, utmattade, inför ett fullständigt korrupt åklagarväsen. Det tar.

Malin Stenberg låter övriga skådespelare alternera i rollerna, det är effektivt berättat. Men, något saknas, Pussy Riots pulserande energi markeras men finns inte i rummet. Det är något lite lamt över föreställningen, den fyller väl sin funktion som upplysande och skakande vittnesmål från dagens Ryssland och rättmätig hyllning till tre exceptionellt modiga unga människor. Men den strandar tyvärr i dokumentärteaterns vanligaste fälla: att den känns som en blek efterapning av den verkliga förlagan. I slutändan är det den verkliga Nadezjda Tolokonnikova jag söker i Maia Hansson Bergqvist, hennes slutplädering jag vill söka upp och läsa på nytt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".