Bodil Malmsten. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
1 av 2
Bodil Malmsten. Foto: Jonas Ekströmer/TT. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Kulturredaktionens Anneli Dufva. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
2 av 2
Kulturredaktionens Anneli Dufva. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Anneli Dufva: Gudarna älskar Bodil

"Hon hade ett yttre ljus och inre mörker"
3:15 min

I helgen kom beskedet att författaren Bodil Malmsten avlidit, 71 år gammal. Anneli Dufva minns henne.

Extralyssning: Kulturnytts specialsändning och Bodil Malmsten i arkivet

En folkhemsflicka, född i Bjärme i Jämtland på 40-talet, som under tonåren genomlevde några svåra år som fosterbarn i ABC-förorten Vällingby. Sedermera  konstnärligt utbildad och författare, stockholmare och nästan fransk.

Vad är det med denna Bodil? Och jag skriver är, för, som hon själv har som en sorts undertitel på boken "Mitt första liv": ”Den gudarna älskar dör inte.”

Och för oss läsare så är det uppenbart att gudarna älskar Bodil – både hennes böcker och hennes uppenbarelse; lite kärv och motsträvig – med så stor integritet. Med ett sådant yttre ljus - och inre mörker.

För Bodil själv, vilket hon ofta skrev om, var kampen nämligen svårare. ”Det går en mördare lös i mitt skrivande liv” formulerar hon det i handboken "Så gör jag - om Konsten att skriva" som kom ut år 2012.  Noggrann, allvarlig, ibland neurotiskt pedantisk, men också lekfull var hon när hon umgicks med orden. De som blev hennes liv och levebröd. Hon rimmar, leker och skriver om detta, det enda som räknas: att vara en människa – och att vara en människa bland andra människor. På snabbköpet, vid tv:n.  Hon skriver om döden och blommorna. Hon är lika lättsårad som generös, lika stark som skör.

Och hon går från de dikter i samlingen "Dvärgen Gustaf" som gav henne ett genombrott på 70-talet, över romandebuten -94 med den flanörrörliga nästan impressionistiska "Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån", till böckerna från Finistère på 2000-talet, de som växte från en roman, via en blogg till en sorts praktisk betraktelse över ett liv. De som inramade den rent självbiografiska "Mitt första liv" – en bok hon egentligen lovat sig själv att aldrig skriva – trött som hon var på ordet ”jag”.

Men – det märkvärdiga med Bodil Malmsten är att hennes jag aldrig är litet eller närsynt. Fast hon i förordet till "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper" ändå igen krånglar lite kring jaget, frågar sig om det lika gärna hade kunnat stå du. Eller? Innan hon konstaterar att nu är det ju där. Jaget på var och varannan rad. Låt stå.

Och så, förra året, de sista dikterna i den gula lilla samlingen "Det här är hjärtat". De som var ett avsked av någon, men också blev ett avsked från henne själv till oss, de läsare hon alltid nådde, alltid verkade kunna stå i direktkontakt med.

Där skriver hon på ett ställe ”Vem ska nu vara jag”. Bara du, Bodil Malmsten svarar jag. Låt stå.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".