Författaren Inger Edelfelt. Foto: Henrik Montgomery/TT.
Författaren Inger Edelfelt. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Inger Edelfeldts "Fader vår" klädd i plisserad kjol, knytblus och bekväma pumps

Fredrik Olsson har läst "Fader vår"
2:44 min

Inger Edelfeldt firar snart 40 år som författare, och kommer nu ut med romanen "Fader vår". Kulturnytts läsare Fredrik Olsson lägger den jämte en av sin ungdoms största läsupplevelser och Edelfeldts mest kända verk, "Kamalas bok" från 1986.

Jag var skräckslagen, nästan äcklad, av Inger Edelfeldt när jag som fjunig 12-åring läste Kamalas bok för första gången.

När jag tittar på den idag, ser jag att den är precis så tummad som jag trodde. För det var inte bara skräck den väckte, jag blev upphetsad också. Inte sexuellt, utan så där febrigt läsmaniskt och hungrande.

Jag förstod plötsligt att tjejer, kvinnor, kunde vara något annat än småborgliga trevlighetsosande mammor i postkassakön, eller fnittrande väsen i skolans uppehållsrum.

Jag förstod plötsligt att de, precis som mitt prepubertala jag, kunde vara neurotiska, nästan psykotiska. Att de också hade begär och åtrå och längtan.

Det här är snart 30 år sen, men det är inte därför som den feberliknande upphetsningen lyser med sin frånvaro när jag nu läser Inger Edelfeldts nya roman "Fader vår".

Det handlar om journalisten Anna som i vuxen ålder får veta att vad hon trott är hennes pappa inte är hennes biologiska far - och om hennes närmanden till den riktiga, biologiska pappan, som en bit in i boken visar sig besitta helande krafter och botar sjuka och lytta med sin alldeles rena kärleksenergi.

Själva handlingen är rätt kul, och påminner både i sitt persongalleri och i sina vändningar och vindlingar en del om John Irvings romaner. Men i vattnig akvarell och i beige ton.

För om Inger Edelfeldts språk i "Kamalas bok" var klädd i höga dr Martens, svarta jeans och en trasig The Clash-t-shirt har språket i "Fader vår" iklätts en dräkt. En distanserad och sval språkdräkt med plisserad kjol och knytblus och lagom bekväma pumps.

Personbeskrivningarna är dessutom anmärkningsvärt platta och saknar både timbre och kött. Och det är märkligt, med tanke på hur Inger Edelfeldt ändå lagt möda på att mejsla fram romanens - på pappret - spännande ensemble.

Jag tror att det är för att Inger Edelfeldt, i den här idéromanen,
endast söker förklara något om uppvaknandet inför Gud, som inget annat får ta plats.

Och funkar då den förklaringen?
Jo, då. ”Fader vår" ger fina insikter i, och förståelse för, människor som står närmre det andliga än vad jag gör.
Men i slutet av romanen när Edelfeldt närmar sig min näsa, med plakatets spritpenna i högsta hugg, drabbas jag mest av mättnadskänsla.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".