Jesper Feldt och Lisa Larsson Foto: Håkan Larsson
Jesper Feldt och Lisa Larsson Foto: Håkan Larsson Foto: Håkan Larsson
Nytänd Katt på hett plåttak på Riksteatern i Västerås

Nytänd Katt på hett plåttak i Västerås

Befriande regigrepp dränerat på all sentimentalitet
2:31 min

”Katt på hett plåttak” blev 1955 den amerikanske dramatikern Tennesse Williams stora publik och kommersiella genombrott. Redan samma år spelades den i Sverige och precis som i USA ville man inte se eller lyfta fram pjäsens homosexuella tema. Med tiden har dramat börjat kännas lite daterat och gammalmodigt men nu har den haft premiär på Västmanlands Teater i samarbete med Riksteatern i regi av Carl Johan Karlson och i Björn Melanders och Jacob Hirdwalls översättning.

Maria Edström har sett en nytänd ”Katt på hett plåttak”.

Det är en tillfällighet som nästan liknar en tanke att ”Katt på hett plåttak” har premiär i samma veva som den nordiska premiären av Lorraine Hansberrys pjäs ”En druva i solen” från 1959. Men där det svarta arbetarklassens familjedrama fick vänta i över ett halvt sekel så har Williams pjäs spelats mycket i Sverige.

Men möjligen har man spelat detta plantageägarklassens familjedrama lite ängsligt och alltför psykologiserande - så tänker jag i alla fall när jag häpet ser en nytänd uppsättning signerad Carl Johan Karlson, där det leks med 1950-talsstilens attribut men där en ny, farlig ton smygs in. För Carlson har tagit pjäsen och dränerat den på all slags psykologisk och sentimental spelstil och form.

Här kämpar Lisa Larssons snygga Maggie i sina raffiga underkläder och med sin obändiga kättja förgäves – att Jesper Feldts kroniskt stupfulle Brick är homosexuell och ingenting annat är lika tydligt som spritångorna i hans andedräkt. Han sätter nonchalant ett litet hårspänne i luggen och ligger kravlandes på golvet som vore hans familj ett tungt stenblock som övermannat honom. Bill Huggs Storpappa hatar Ulla Tyléns Stormamma - hon med sitt käcka förnekande, precis som Bricks bror Gooper spelad av Erik Magnusson hatar sin fru Mae som Frida Beckman lysande gör till en höggravid reptilmamma.

Alla skriker och gapar, tappar koncepten sådär plötsligt och hysteriskt - här är vi långt från Actors studio med sina uppbyggda skådespelar-processer och istället närmare en Tjechov-uppsättning där man vågar låta gestalterna vara både löjliga och komiska. Alla är hemska utom möjligtvis Brick och Maggie men de är å andra sidan fruktansvärt olyckliga.

Regigreppet är befriande samtidigt som pjäsens kärna, om denna plantageägande klass (jo då ”Pick A Bale of Cotton” hörs i bakgrunden) som nu vill vara moderna och frisinnade men som ändå är så förljugna och fördomsfulla. Här blir ”Katt på hett plåttak” än mer besläktad med en pjäs som ”En druva i solen”; det handlar om pengars makt och människors rättigheter – inte bara en amerikansk historia.  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".