"Current" (1964) av Bridget Riley (detalj)
1 av 3
"Current" (1964) av Bridget Riley (detalj) Foto: Louisiana
Recensenten i Julio Le Parcs labyrint "Cellule avec miroirs curves et lumiére en mouvement" 1963/2005. Foto: Mårten Arndtzén/SR
2 av 3
Recensenten i Julio Le Parcs labyrint "Cellule avec miroirs curves et lumiére en mouvement" 1963/2005. Foto: Mårten Arndtzén/SR
Struttura dinamica (1961-66) av Biasi Alberto
3 av 3
Struttura dinamica (1961-66) av Biasi Alberto Foto: Louisiana

Op-konsten tillbaka på Louisiana

3:59 min

På 1960-talet tog den både konstvärlden och populärkulturen med storm, men är idag nästan bortglömd: Op-konsten. Op som i optisk, då många av de konstnärer som knutits till begreppet arbetade med att manipulera betraktarens blick på olika sätt. Nu kan nya generationer stifta bekanstskap med den här konstformen på danska Louisiana, som med 100 verk av 40 konstnärer gör den första, stora Op-utställningen i Skandinavien på över 50 år. Kulturnytts Mårten Arndtzén såg "Eye Attack".

– I don't understand it.
– It confuses me!
– It's the kind of a thing a madman might put on a cell wall in order to drive someone crazy.
– Oh I think it's very nice.
– It's interesting, it's very Clean.
– Brilliant.
– I'm speechless!

Åsikterna går i sär, i Brian de Palmas vimmelreportage från öppningen av Op-utställningen The Responsive Eye på Museum of Modern Art i New York, 1965.

Men att det rör sig om en estetik som hade slagit igenom långt utanför konstens finrum är uppenbart: några av de kvinnliga besökarna bär op-mönstrade klänningar från Bloomingdales och kanske har de målat ögonlocken med Make-OP, årets nyhet från Fabergé.

Under 1960-talet dyker optiska motiv upp i inredningar av Verner Panton, matinéfilmer som Modesty Blaise, på skivomslag och läkemedelsförpackningar.

På Louisiana, ett halvsekel senare, är det förbluffande att se hur lite själva konstverken har åldrats - eller åtminstone den effekt de har. Som Bridget Rileys "Cataract 3" (1967): en stor målning där parallella, vågformade linjer löper diagonalt ned över duken med några mjuka färgskiftningar undertill. Det tar inte många sekunder innan linjerna faktiskt sätter igång och böljar inför mina ögon, som riktiga vågor, och snart börjar rummet omkring målningen att röra lite på sig också.

I Marina Appolonios mobila pannåer "Dinamica Circolare" (1965) dubbleras den här optiska rörelsen av att målningarna faktiskt rör sig också, "på riktigt".

Att ifrågasätta just det där "på riktigt" var en viktig del av de här konstnärernas ärende. Vad är det egentligen vi ser? Hur mycket av det avgörs av musklerna i våra ögonhålor? För att inte tala om den vi har innanför pannbenet. Och vad ryms det för möjligheter i glappet mellan det vi upplever och det vi tror oss veta?

Frågor som synkar bra med tidsandan på 60-talet; både med de sinnesutvidgande drogexperimenten, psykedelian, och den frihetliga, politiska radikalismen.

Med Op-trenden realiseras också en dröm som Stalin och Hitler satte P för innan kriget. Drömmen om en demokratisk konst, för folket. Op-konsten kräver inga förkunskaper och inte heller några pengar, eftersom Op-effekterna funkar i princip lika bra på planscher och T-tröjor som i orginalverken. Och det är ju det som händer i våra ögon och hjärnor, som är själva konsten här.

Dessutom gick dom här konstnärerna till botten med en del av de visuella problem som sysselsatt den moderna konsten sedan impressionismen. Så varför förpassades den då till konsthistoriens kuriosakabinett, när 60-talet var förbi?

Lousianas intendenter skyller på snobbiga kritiker, som rynkade på näsan inför hajpen och avfärdade de visuella effekterna som tivolikonster. Och visst, en del av rumsinstallationerna på Louisiana är inte så långt från lustiga huset.

Å andra sidan är det samma sorts kritik som lite finare recensenter gärna riktar mot konstnärer som Anish Kapoor och Olafur Eliasson idag - båda populära hos publiken, och båda djupt influerade av den här konstriktningen.

Själv tycker jag nog inte att man ska avfärda potentialen i det där utrymmet mellan det vi ser och tror oss veta, särskilt inte i en tid där vi blivit så beroende av konstgjorda gränssnitt på livets alla områden.

Op-konsten var både tivoli, grundforskning och medvetandekritik. Vad mer kan man begära?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista