Kundservicegurun Michael Stone och telefonförsäljerskan Lisa Hesselman i Charlie Kaufmans Anomalisa. Foto: Universal Pictures
Kundservicegurun Michael Stone och telefonförsäljerskan Lisa Hesselman i Charlie Kaufmans Anomalisa. Foto: Universal Pictures

Vänstrande dockor med mittlivskris i Anomalisa

Nina Asarnoj recenserar Charlie Kaufmans dockfilm Anomalisa
2:46 min

Regissören Charlie Kaufman har en helt egen hjärna. Det har han bevisat i filmer som I huvudet på John Malkowich och Eternal Sunshine of the spotless mind. Nu har han gjort Anomalisa, en stop motion-film med vänstrande dockor i huvudrollerna.  

Charlie Kaufman har gjort sitt eget dockskåp. Men inte ett sådant där fint med gammeldags möbler, småmönstrade tapeter och kristallkronor i miniatyr. Utan det tråkigaste av hotell, med bruna evighetskorridorer. Med fulkonst, låtsaslyx och rum som celler. I denna tristessens högborg låter han den solkigaste sortens kärlekshistoria utspela sig. Den mellan den mittlivskrisande Michael och den yngre osäkra Lisa.

En helt underbart banal historia med drinkar i baren, fummel med nycklar och kroppar som ska komma i ryggläge. En plågsamt realistisk sexscen i realtid och så uppvaknandet. Med vitt dagsljus, äggröra i munnen och intimitet blandat med äckel. Bara en sann romantiker kan skildra mötet mellan två främlingar som om det vore för första gången. Och att Kaufman är en romantiker vet vi efter Eternal Sunshine of the spotless mind. Det är bara det att verkligheten är så ful. Det är så svårt att få kärlek att spira där mellan hotellakanen.

Det som gör det möjligt att förvandla ett one night stand till filmkonst är dockorna. Gjorda i silikon och med ansikten av 3D-skrivare. Kaufman och animatören Duke Johnson har uppfunnit ny materia, kallat dragon skin, ett tunt lager silikon med skumgummi under. Ett material som paradoxalt nog skapar en känsla av hyperrealism. Föreställ er en medelålders man med beige skjorta och naken underkropp, komplett med alla de blekfeta hudveck som blottas i en förförelsesituation. Och så lågstatus-Lisa som med en lång snedlugg försöker dölja de ärr hon har i ansiktet.

Den ömhet jag känner inför dessa dockor, dessa plastiga dussinvarelsers desperata kamp för att uppnå autenticitet, den kampen är både dockornas och människornas. Det är bara att konstatera att Kaufman är en magiker som kan skapa verkligt liv i dockskåpet.

Nina Asarnoj
nina.asarnoj@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".