Kazuo Ishiguro
Foto: Jane Brown Foto: Jane Brown

Troll, drakar och existensen i Kazuo Ishiguros nya roman

Jenny Aschenbrenner om Kazuo Ishiguros Begravd jätte
2:54 min

Kazuo Ishiguro är älskad världen över för sin roman "Återstoden av dagen" från 1989, som också filmatiserades, en vemodig och romantisk berättelse som utspelar sig bland engelska gods och hedar. Men när den japansk-brittiske författaren förra året kom med sin första roman på tio år har han backat till 500-talet och beskriver ett England långt innan butlers och vita handskar. "Begravd jätte" kommer nu på svenska, Jenny Aschenbrenner har läst.

En dimma har lagt sig över landet - osynlig men kraftfull sveper den in byarna, slätterna och människorna i glömska.

Ingen minns riktigt någonting. Föräldrar vars barn om morgonen vandrar bort sig i skogen minns när kvällen kommer inte riktigt vilka de där barnen var.

Älskande minns inte sin gemensamma historia.

Folket har glömt det blodiga kriget mellan saxare och britannier.

I detta läge bestämmer sig det åldrande paret Axl och Beatrice för att söka upp sitt förflutna. De lämnar jordhålan där de bor och ger sig ut på vandring på jakt efter sin son bor i en by i närheten, visst var det så? Men varför försvann han? Är han arg eller väntar han otåligt på dem?

Begravd jätte är en märklig roman. Den börjar i en historisk realism med närhet till det vardagsliv som levdes när människor fortfarande grävde sina hem i jorden, och satte sin tillit till naturens och myternas väsen för sin överlevnad, om än Jesus Kristus hade slunkit in i medvetandet, på ett hörn. Den utvecklar sig till en stillsamt kontemplerande riddarhistoria med övernaturliga inslag.

Längs sin vandring möter Axl och Beatrice den siste, ledbrutne spillran av Kung Arthurs stolta riddarskara. De stöter på troll och jättar, ondsinta munkar och saxare med hjältemod i bröstet. Alver och förhäxade gossar. Hela tiden på väg mot dimmans själva ursprung, en åldrande hon-drake som lurar i bergen och vars andedräkt lägger glömska över landet.

Ibland blir infallsrikedomen nästan lite löjlig, som när trollkarlarnas trollkarl Merlin ska med på ett hörn, som att godbitar ur myterna knös in med ett skohorn bara för att det är härligt att ha dem där.

Men hela tiden håller sig Kazuo Ishiguro till en lågmäld, saklig prosa som ändå förankrar berättelsen vid romanfigurernas ben och blod. Axl och Beatrice vandrar ända nära, läsningen igenom. Den rent fysiska upplevelsen av 500-talets kamp med elementen: kylan, de rökfyllda husen, vätan som kan bli livshotande. Rädslan för en smärta i sidan eftersom det nästan helt säkert är första steget mot en långsam, plågsam död.

Och längs den vägen avtäcks också Ishiguros länge rätt så dimmiga ärende: att berätta om den kärlek som vågar se sanningen, att berätta om modet att möta döden och sitt eget förflutnas demoner. Med eller utan jättar i släptåg.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".