Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Arthur Schnitzlers ironiska blick i "De stora vidderna" på Dramaten

Publicerat måndag 15 februari 2016 kl 07.30
Kan vi förstå Schnitzlers ironiska blick idag?
2:20 min
Irene Lindh,Rakel Benér Gajdusek,Petronella Barker,Otto Hargne Kin,Erik Ehn,Julia Dufvenius,Thomas Hanzon Foto: Roger Stenberg
Irene Lindh,Rakel Benér Gajdusek,Petronella Barker,Otto Hargne Kin,Erik Ehn,Julia Dufvenius,Thomas Hanzon Foto: Roger Stenberg Foto: Roger Stenberg

Dramatikern Arthur Schnitzler var dubbelmonarkin Östterike-Ungerns älsklingsdramatiker i ett förkrigs-Wien där vetenskapen, konsten och moderniteten firade triumfer men där också anti-semitism och nationalism väntade i skuggorna. Schnitzler var läkaren som i sina pjäsen roade den borgerliga publiken med sina slagfärdiga och amoraliska tolkningar av tiden. I Sverige spelades han också förr flitigt inte minst på Dramaten i Stockholm, men nu när hans pjäs ”De stora vidderna” (Das weite land) från 1911 och nyöversättning av Horace Engdahl och i regi av Thobias Theorell hade premiär på nationalscenen i helgen var det närmare 100 år sen sist den spelades på Dramaten.

Maria Edström var på premiären.

Mellan scenerna ljuder kult-artisten Max Raabes tyska 1920-och 30-tals-schlagers med sin blandning av nostalgi och ett slags, har jag alltid tycket, kuslighet – ett passande sound-track till läkaren Arthur Schnitzlers blick på djuret människa och hennes små rörande och förfärande krumsprång.

 Och regissören Thobias Theorell har god hjälp av Horace Engdahls lätta och mycket eleganta partitur i sin moderniserade iscensättning, en loj överklass där ett visst arbete bedrivs men där tennisturneringar, otrohetsaffärer, luncher och bergsbestigningar är nog så viktiga. Och där paret i centrum, Genia och Friedrich Hofreiter, är det svarta hål där allas känslor och liv hotas att slukas och förintas. Petronella Barker och Thomas Hanzon har helt rätt ton, spelar på den där osäkerheten – finns det något där bakom – en äkta känsla – eller?

 Däremot kan jag tycka att tempot borde vara snabbare, rastlösare, inte så tungfotat nordiskt – Schnitzler är varken Norén eller Bergman, eller för den delen hans beundrade dramatikerkollega Ibsen. Här är människan inte en tvivlande guds avbild i kyrkbänken utan en begärsstyrd narcissist på Freuds divan.

Kanske är det därför som Erik Ehns doktor Mauer blir så bra, förutom att Ehn alltid är bra, så finns det något i hela hans apparition som känns så bekant på våra breddgrader, en sanningssökare a la Ibsen, lite för moralisk för sitt eget bästa.

De stora vidderna i människans själ, som Staffan Göthes von Aigner säjer, men han är, som jag uppfattar det, ironisk. Så frågan är om vi ens riktigt kan förstå Schnitzler i dag, förstå det slags ironiska blick som problematiserar och ifrågasätter begrepp som det äkta och det sanna men utan att döma? Hursom - ”De stora vidderna” på Dramaten är en trots allt en föreställning som spelar med en för vår moraliska tid spännande och gäckande underskruv.

 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".