Ensemblen "Minnesstund" Foto: Bengt Wanselius
Ensemblen "Minnesstund" Foto: Bengt Wanselius Foto: Bengt Wanselius

Ordens opålitlighet i Alejandro Leiva Wengers "Minnesstund"

Leiva Wengers fingertoppskänsla för scenens språk
2:07 min

Alejandro Leiva Wenger gjorde skrällsuccé med sin prosadebut ”Till vår ära” 2001 där en av novellerna ”Elixir” blev filmatiserad. Sen blev det tyst ett bra tag tills Leiva Wenger 2011 började skriva dramatik; ”127”, ”Författarna” och ”No limit” som getts ut i bokform och där regissören Frida Röhl satt upp två. Nu är hon åter regissör för urpremiären av ”Minnesstund” som hade premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i fredags och Maria Edström var där.

 

 Det är i språket det händer hos Alejandro Leiva Wenger. Det är med orden vi bygger världen, vår identitet, våra minnen. Eller trasar sönder, avbryter, ljuger och förnekar. Och i ”Minnesstund” - denna mycket speciella, roliga och hemska pjäs blir Bahador Foladis Jon uppsökt av Katarina Ewerlöfs Minna, mamma till Zackarias, Jons bäste vän – som hon påstår. Själv har han ingen aning och nu är Zackarias död.

 Språket skapar också ett slags fantasteri hos Leiva Wenger – precis som i de märkliga science-fictionvärldar som Zacharias gärna uppsökte – så spelar Jon med i alltihop. Han och hans flickvän, pricksäkert fångad av Emelie Jonsson och som föreslår att det kanske är i en parallell verklighet som Jon och Zacharias var bästa vänner, de två samlas med familjen till en minnestund.

 Och här känns det verkligen som en parallell verklighet tillsammans med fadern Hugo; Per Sandberg och hans små föredrag om daggmaskar och Kirsti Stubøs syster som traumatiskt minns hur hon och brodern satt instängda i en källare som barn. Och så den impopuläre Kujje, mycket ömsint tolkad av Kristofer Kamiyasu, som helt sönderrökt pratar så trasigt och osorterat men måhända är den som ligger närmast någon slags sanning om Zacharias, om nu någon dylik finns.

 Regissören Frida Röhl har tillsammans med sin ensemble verkligen lyckats fånga den här liksom svävande stämningen, den här konstens egen verklighet. Och föreställningen är så oupphörligen spännande i detta undersökande av berättelsens, ordens ja, opålitlighet. Dramatikern Alejandro Leiva Wenger har en fingertoppskänsla för scenens speciella språk och möjligheter som bara blir alltmer övertygande.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".