Amanda Bergmans första soloskiva heter "Docks". Foto: Julia Mård.
Amanda Bergmans första soloskiva heter "Docks". Foto: Julia Mård.

Amanda Bergman söker med landets kanske vackraste röst

Matilda Källén har lyssnat på "Docks"
2:49 min

Sju år efter upptäckten kommer Amanda Bergman med sin första soloskiva. Lite... spinkig men fascinerande, tycker Kulturnytts recensent. 

Det tog sju år, men nu är Amanda Bergmans första soloskiva "Docks" faktiskt här. Amason-sångerskan själv förklarar dröjsmålet med att hon har ägnat de senaste åren åt att "fumla runt". Men med tanke på vad detta påstådda runtfumlande har mynnat ut i hittills, känns det mest som en bortförklaring.

Dalatjejen med guldrösten upptäcktes redan 2009, då under namnet Hajen. Men så kom något i vägen för solodebuten, som så här i efterhand måste betraktas som bland det bästa som kunde hända: hon kopplades till skivbolaget Ingrids så kallade "supergrupp" Amason - vars första skiva "Sky city" var en av fjolårets albumpärlor.

På egna ben, med egna låtar och sitt eget namn, står Amanda Bergman förhållandevis stadigt. Men när man vant sig vid att höra henne förgylla ett Amason vars musikaliska universum i mycket består av en genial mix av Dungens nyprogg och Pontus Winnbergs popkänsla, framstår "Docks" lätt som lite… spinkig. Här saknas överraskningarna, lagren, en "Ålen". Å andra sidan är jämförelsen kanske orättvis, när "Docks" snarare borde betraktas som en förlängning av soloartisten Amanda Bergman. Hon som spelade piano på en äng långt innan Amason var påtänkt. Och soloartisten Amanda Bergman - hon har kommit en bra bit sedan Hajens första simtag.

Musiken är fortfarande präglad av naturens lunk, lugn och avskalad, men det märks att den getts tid att mogna. Ibland får lunket sällskap av ett försiktigt men beslutsamt driv, en subtil men välbehövlig framåtrörelse. En kombination som är som bäst på Flickering lights, Sitting by the river och skivans kanske bästa låt, singeln Falcons.

Turligt nog lämnas här också gott om utrymme åt rösten, djup, strömmande och Sveriges kanske vackraste. För att vara en debut är "Docks" egentligen en fantastisk bedrift, inte minst för att det är svårt att förstå hur sångerskan över huvud taget hann skapa den. De mörka molnen ligger delvis hos förväntningarna: vid det här laget väntar man sig att allt Amanda Bergman tar i blir till guld. Så är inte fallet på "Docks", och kanske behöver hon fortsätta leta efter sitt alldeles egna tilltal. Men det är en ynnest att få ta del av vägen dit.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".