"Den andra mamman". Foto: Folkets Bio.
"Den andra mamman". Foto: Folkets Bio.

"Den andra mamman" gör en hel familj till dumma bäbisar som bara vill ha glass

2:34 min

Anna Muylaert har regisserat historien om den lojala hushållerskan Val som bott in sig långt inne i kärnan av en rik brasiliansk familjs liv och hem. Kanske alltför långt.

Det finns inget osynligt eller outtalat med klassbarriärerna här. Husbond har en vänlig, artig ton. Men badar tjänstefolket i poolen byts vattnet inte så diskret och artigheten kan förvandlas till irritation närhelst det passar. Inte olikt hur en tonåring beter sig.

Och bilden av den Brasilianska övre medelklassfamilj som hushållerskan Val servar blir: med den sortens privilegier stannar utvecklingen och en hel familj infantiliseras. Ett vuxet gift par och deras son behandlar Val i olika form som en mamma.

Beroendet av henne löper från att hämta rätt sorts glass, till att uppfostra barnen, till att ta spjärn mot när självkänslan sviktar, till att få massage, till att tycka hon är fruktansvärt pinsam, till att använda henne för att tvätta kläder. Val är alltid där och älskar alla villkorslöst. Det är den första andra mamman den lysande Regina Casé är och spelar.

Den andra, andra mamman är hon till sin egen vuxna dotter som plötsligt landar i hemmet. Hon är ung men mest vuxen av alla. En person vars syn på sig själv som jämlik vänder perspektiven och får alla att oroa sig över vilken kejserlig högstatusperson som kommit in i huset. Hon äter samma dyra glass som finsonen, ber om gästrummet i stället för golvet och sitter ner vid det pseudoliberala herrskapets bord.

Det blir stillsam kalabalik förstås, och ett uppror måste ske.

Den andra mamman är sådan film som har en extra skådespelare i själva huset. Familjevillans trappor och tysta gränser mellan kök salong, sovrum och barnrum som ständigt passeras men alltid måste respekteras. Den ofta använda filmvinkeln genom den öppna köksdörren, det nattliga tassandet när tonårssonen kryper ner för lite hårrufs, mammakutter och trams hos den kvinna som är närmast men som nästa morgon ska rosta hans bröd.

En lugn, tålmodig liten och stor berättelse om mänskliga rättigheter är detta. Med plats för trehundratals små detaljer. Lägg märke till de svarta och vita kopparna på slutet tillexempel. Till sist står ändå vit kopp på vitt fat och svart på svart.

Så kan man också markera sin självständighet och sin rimliga önskan att värna sig.


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista