Vivian Maier II- In her own hands
1 av 2
Bild: Vivian Maier, Kulturhuset Stockholm

Vivian Maier - fattig, mystisk och genial gatufotograf

Mikael Timm om kultfotografen Vivian Maier
3:41 min

Vivian Maier är en av fotohistoriens märkligaste namn. Fram till sin död 2009 var hon totalt okänd, numera är hennes efterlämnade bilder hett åtrådda på fotomarknaden och visade världen över. Nu visas hennes bilder både i Stockholm och Helsingborg.

För 10 år sedan hade ingen hört talas om Vivian Maier. Hon var då en drygt 80 årig kvinna med dålig ekonomi som levde på ett vårdhem i Chicagos utkanter.

2009 var hon död och på väg in i fotohistorien fast hon nog inte visste det själv. Och nu är hon en mytisk gestalt som trollbinder experter och amatörer. Allt började 2007, när en del av Maiers få ägodelar såldes av ett lager där hon hyrt ett förråd som hon inte hade råd att betala. En mäklare som gillade loppmarknader köpte en låda för 380 dollar, dök ned i de tiotusentals fotonegativ som fanns där. Han blev besatt, lämnade sitt yrke och gjorde Vivian Maiers fotografier till sitt livsprojekt som han sedan dess levt på.

John Maloof var den förste men inte den sista som drabbats av Maiersjukan. Ännu en samlare, Jeffrey Goldstein, dök upp när Maiers bilder börjat spridas. Folk började leta efter hennes bilder. Nya upptäcktes – sammantaget lär det finnas mellan 100 och två hundratusen efterlämnade negativ. Böcker, avhandlingar, filmer och utställningar avlöser varandra världen över.

Fler detaljer om den märkliga fotografen har kommit fram. Vivian Maier ägnade hela sitt liv åt foto medan hon försörjde sig som Nanny. Personer som haft henne som barnskötare har trätt fram och berättat om en lite skrämmande och besatt kvinna som stigen ur en roman av Henry James eller kanske Stephen King.

Fler samlare dök upp, började slåss om bilderna, amerikanska staten ville ta över, rättsliga tvister följde. Ja, den historien är inte slut.

Men vad är då det märkliga med Maiers bilder?

Hon kallas för street-photographer och sådana har det funnits många sedan 50-talet. Skillnaden är att medan till exempel Eugene Smith kopplade sina projekt till estetiska trender inom jazz eller konst, så befann sig Maier i en annan värld och utvecklade ett tidlöst formspråk. Hon dokumenterade livet i konstlös, stram stil. Lite rått, pang på. Hon tog bara en bild av varje motiv och kopierade aldrig sina negativ, hon brydde sig inte om att förbättra dem, försökte inte visa dem. Hela tiden var hon på jakt efter nästa bild av en man på gatan, en kvinna i en butik, ett barn…

Hon hade Rolliflexen på magen och ögonkontakt med de hon riktade kameran mot. Människor ser undrande på henne, osäkra på vem hon är, vad hon vill.

Det är konstlöst och oerhört effektivt. Maier visste precis vad hon gjorde. Det märks i självporträtten som är lika arrangerade som gatubilderna är enkla. Hon fotograferar sig själv gång på gång, med egendomliga reflexer framför butiksfönster och speglar. Flera kompositioner påminner om tidiga Bergman filmer – så konstfullt arrangerade är dem.

I alla ser en stolt och självmedveten kvinna på oss med uppfodrande blick.

Utställningen på Kulturhuset är liten och inte speciellt välhängd, men den ger mersmak. Det ryktas om att upphovsrättstrider kan hindra Vivan Maier-vågen att växa, men det tror jag inte på. Hon är lika lockande som sirenerna i Odyssén, lika verklig, lika mytisk. Lika obeveklig.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".