Annika von Hausswolff: Connected by Light (Excerpt from Grand Theory Hotel), 2016. Detalj.
1 av 3
Annika von Hausswolff: Connected by Light (Excerpt from Grand Theory Hotel), 2016. Detalj. Foto: Mårten Arndtzén/SR
In Search of the Self (Mandala), 2015.
2 av 3
In Search of the Self (Mandala), 2015. Foto: Annika von Hausswolff
Annika von Hausswolff: Portrait Theory, 2013. Detalj.
3 av 3
Annika von Hausswolff: Portrait Theory, 2013. Detalj. Foto: Mårten Arndtzén

Annika von Hausswolff ut i det okända

"Tiden hinner ifatt oss alla"
3:05 min

Annika von Hausswolff slog igenom redan som elev på Konstfack i början av 1990-talet, och hör idag till våra mest namnkunniga konstnärer. Hon började som dokumentärfotograf och har fortsatt att arbeta med kameran som främsta verktyg under en tidsperiod då mycket hänt med den fotografiska bilden. Nyligen öppnade en utställning på Hasselblad Center i Göteborg som hon sagt blir hennes sista på ett tag. Kulturnytts Mårten Arndtzén har sett "Grand Theory Hotel".

Tiden hinner ifatt oss alla. För 20 år sedan stod hon i frontlinjen för den nya, postmoderna fotokonsten som frigjorde sig från sanningsanspråk och estetiska konventioner. Nu inleder hon sin "sista" utställning med något slags självporträtt där ögonen består av gamla repiga glaslinser och den grinande tandraden av lika antika blixtar.

Annika von Hausswolff har själv vittnat om sina svårigheter att finna sig tillrätta i den digitala tekniken, och här och var i utställningen står gamla beskärningsapparater utplacerade, som melankoliska museiföremål. I utställningens nyaste och största verk omfamnar två gamla telefonlurar i bakelit varandra: en mässa över den analoga kommunikationens förlorade intimitet.

Och titeln sedan! "Grand theory"... Var det inte just de stora teorierna och berättelserna vi lämnade bakom oss, efter murens fall? Om det liket ska återupplivas är jag inte säker på att Annika von Hausswolff är rätt konstnär för jobbet.

Ibland har hennes bilder lidit av ett lite osjälvständigt förhållande till just teori - som i "I am the runway of your thoughts" från 2008, en omfattande svit där alla bilderna föreställer en kvinna med ett modellflygplan i handen, som hon verkar vilja äta upp (eller suga av). Fotografiskt är det utsökt, en rakt igenom virtuos uppvisning i skärpdjup och skuggspel - men som kommentar till Freud betraktad blir den ett pekoral.

Nu är den här utställningen inte stor nog att presentera en "grand theory" ens om Annika von Hausswolffs eget konstnärskap. Jag vet, den är avgränsad till de senaste tio årens produktion, men om det här nu ska vara hennes "sista" så tänker jag ändå tillåta mig att sakna en del av hennes allra finaste verk.

Framförallt "Minnet av min mors underkläder förvandlat till ett flamsäkert draperi" från 2003, som är just detta: ett stort underklädesrosa draperi. Ett fysiskt objekt alltså, men samtidigt ett slags fotografi av ett minne. Ett verk som är så våldsamt motsägelsefullt och mångbottnat att jag fortfarande har svårt att sätta ord på det - som det kan vara med riktigt tidiga eller djupa upplevelser.

Men den där laxrosa färgen har överlevt och återkommit i flera av hennes senare verk, dignande av ambivalens. Nu senast i de små emaljerna, där hon besegrat det digitala monstret genom att helt enkelt avstå från att fotografera. Istället trycker hon befintliga bilder, klippta ur gamla tidningar och andra trycksaker, på den uråldiga och snudd på oförstörbara emaljen.

Ögonblick, för länge sedan bortglömda, inpräntade i evigheten. Lite nostalgiskt kanske. Men samtidigt ett steg rakt ut i det okända.

Det är inte första gången, för Annika von Hausswolff. Och knappast den sista.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".