Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Khashayar Naderehvandi
Foto: David Relan

Tre sorters kärlek i Khashayar Naderehvandis nya diktsamling

Magnus William-Olsson om Khashayar Naderehvandi
2:46 min

Khashayar Naderehvandi debuterade 2011 med diktsamlingen Om månen alls syntes och kom 2013 med romanen Vilar i era outtröttliga händer. Nu kommer han med en ny diktsamling Allting glittrar och ingenting tar slut. Eftersom han medverkar på Kulturredaktionen recenseras den av en gästkritiker, poeten och skribenten Magnus William-Olsson:

En av de ytterst få filosofer som skrivit intressant om poesi, spanjorskan María Zambrano, menade att det poetiska ordet måste stå i relation till det oavgjorda. I strid mot vetenskapens upplysta distinktioner och ordningar kan poesin låta oss erfara tillvaron genom morgonrodnaden, Aurora – den lilla strimman efter natt men innan dag då allting ännu står på spel och ingenting är avgjort.

Khashayar Naderehvandi poetik har många likheter med Zambranos filosofi. Hans hittills tre böcker står alla under Auroras inflytande. Det är oklart vad de handlar om. Oklart vem som talar. Oklart var de äger rum och hur de ska läsas. Och ändå förefaller de vilja säga just det och ingenting annat än de säger.

Den nya boken Allting glittrar och ingenting tar slut kretsar först och främst kring kärlek. I tre avdelningar prövar Naderehvandi olika sätt att poetiskt gestalta älskandet i vidaste mening. Den elliptiska och öppna poesin i bokens första avdelning ger oss kärleken som sinnlig abstraktion. Berättandet i den andra knyter den till slutet och förlusten: ”Kärleken är min största sorg” klagar poeten, ”Kärleken är bara sorg”

Men det är fram för allt i den tredje avdelningen Khashayar Naderehvandi lyckas skriva inte dikt om kärlek, utan poesi som faktiskt älskar. Främst är det dikterna som handlar om och riktar sig till barnet. Då får han mig ofta att tänka på Sapfos ljuvliga fragment till dottern Kleis. Barnet, som likt morgonrodnaden, Aurora, betraktar oss ur det oavgjorda, klär av ordet makten att inordna och väcker i det lusten att förvandla.

Med ens står kärleken fram, inte som något vi kan tala om eller ha, utan som en möjlighet att leva. Trots allt. Att uthärda levandet, kanske. Det oavgjorda. Dess lycka och sår.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".