Låpsley räds aldrig mellanrummen.
Låpsley räds aldrig mellanrummen. Foto: Press

Låpsleys känsla föds ur det outtalade

"Delar ut flera käftsmällar"
3:06 min

I dag släpper den hajpade brittiska artisten Låpsley sin allra första skiva "Long way home". Matilda Källén har lyssnat på ett debutalbum där de små medlen gör hela skillnaden.

Ibland föds stämningen ur det lilla, ur de väntande inandningarna, ur tystnaden mellan utdragna toner eller två knäpp med fingrarna.

Det är på många sätt den unga Liverpool-artisten Låpsleys utgångspunkt: något outtalat, avvaktande och observerande, som att hon aldrig räds mellanrummen.

En av de första inblickarna i Låpsley frostbitna elektroniska musiklandskap kom med singeln "Station" från 2014, släppt när hon bara var 17 år - nu ett av tolv spår på hennes förhandshajpade debutalbum "Long way home". Det är en dröjande låt, vars komponenter - ett rop här, en klapp där - sakta blir fler och fler tills de tillsammans utgör en hel glob. Och därifrån har Låpsley skapat vidare. Med små medel, kanske helt betydelselösa om de skulle ställas för sig själva, gör hon tvärtom, något storslaget snarare än smått.

Låpsley, egentligen Holly Lapsley Fletcher, är producent i minst samma utsträckning som sångerska, och under arbetet med debuten har hon varit noga med att bara ge ett fåtal inblick i skapandeprocessen. Musiken och texterna kommer direkt från henne, och det märks i hur väl låtarna hänger samman, det märks i ett narrativ om ett kämpigt distansförhållande, också det återgivet som på avstånd. Just därför blir det aldrig kletigt - precis som med musiken träder textkärnan fram ur det lilla och outtalade. Men det är inte heller det minsta distanserat: känslorna, förstärkta av musiken, delar ändå ut flera regelrätta käftsmällar, kanske särskilt på "Heartless" och "Falling short".

Låpsley rör sig i samma sfärer som Shura, The xx och James Blake; det är huttrande elektroniskt med ett piano som värmer, med r'n'b-stråk och electropop som lagom ofta tillåts blomma ut. Den enda gången det blir uppåt på riktigt, nästan lite disco, är på souliga "Operator", men det räcker bra så. Det är tur att Låpsley håller sig till löftet att hon aldrig någonsin ska göra "glada låtar om nattklubbar och shots". I stället jämför hon ibland sin musik med segling, och visst finns här en känsla av att föras bort av vågor som aldrig hotar med storm. Det är tryggt, och i all enkelhet en fantastisk debut.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".