American Hotel
Foto: Petra Hellberg

Silverskimrande undergång i American Hotel

2:31 min

År 2013 försattes den amerikanska bilstaden Detroit i konkurs och bilder från den forna metropolen som nu till stor del ligger i ruiner har fascinerat världen. Så också författaren Sara Stridsberg som låter sitt nya drama American Hotel utspela sig där. Ingela Olsson regisserar och Jenny Aschenbrenner var på premiären på Kulturhuset Stadsteatern

Fallet. Det har egentligen redan skett när Sara Stridsbergs nya pjäs American Hotel inleds.

Han vill redan dö. Hon är redan utled på hans dödslängtan. Och utanför fönstren ligger staden i spillror.

Det vilar en vass och vacker undergångsstämning över Ingela Olssons uppsättning, från första scenen. Jens Sethzmans ljus och scenografi understryker det silverskimrande i den postapokalyptiska gråheten, Liv Mjönes Carter och Shanti Roneys Vladimir är sårbara, närvarande.

Sedan nystar de sig bakåt och börjar på en plats som ändå bär på lite hopp: den där Carter möter Vladimir, där två trasiga typer kan finna ett slags tröst i varandra, i en passionen till den andra med alla hens konstigheter och svagheter, missbruk och neuroser. Men in i deras lilla bubbla kommer Jack, Vladimirs tvillingbror, tätt sammanknuten med Vladimir och därmed också med Carter, Jack är kapabel och framgångsrik, allt det som Vladimir inte är. Men triangeldramat som uppstår har inga vinnare, barnet som föds betyder inte hopp, allt går bara mer och mer sönder.

Det utspelar sig i Detroit, staden som gick i konkurs och blev den främsta symbolen för industrisamhällets sammanbrott, för framtiden som försvann. Och jag känner igen den här förtjusningen i det glittrande Amerikas smutsiga bakgård, från Sara Stridsbergs tidigare verk. Ett Amerika som är ödsligheten innanför den polerade ytan. Den är lite blanksliten som bild, men Olsson och Stridsberg kan ladda den med egen kraft, och poesi. Framför allt ligger kraften i denna uppsättning i en personregi som lyfter fram verkligt känsliga skådespelare.

Liv Mjönes Carter blir dramats glödande fokus, hennes transformation från normaltrasig till fullständigt nerdekad under de knappa en och en halv timme som föreställning pågår, är fascinerande och skrämmande.

Det är stillsamt och smutsigt, en tät och avskalad betraktelse över mänsklig skörhet där framför allt stämningen stannar kvar. De liv som redan tippat över kanten mot avgrunden men ändå fortsätter, de fyller rummet och gör avtryck.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista