Blanca Engström spelar Eini, den ensamma flickan i Granny's dancing on the table.
1 av 2
Blanca Engström spelar Eini, den ensamma flickan i Granny's dancing on the table. Foto: Joakim Eriksson
Eilis farmor födde ett utomäktenskapligt barn som hennes gifta syster Lucia på bilden fick överta.
2 av 2
Eilis farmor födde ett utomäktenskapligt barn som hennes gifta syster Lucia på bilden fick överta. Foto: Joakim Eriksson

Drabbande dockvåld i Granny's dancing on the table

Nina Asarnoj recenserar Granny's dancing on the table
2:45 min

Med hjälp av animerade dockor och vanlig spelfilm, beskriver regissören Hanna Sköld en flickas uppväxt, isolerad i skogen med en våldsam pappa. Hanna Sköld långfilmsdebuterade med filmen Nasty Old People 2009 och hon har även gjort kortfilmerna Tantlängtan och Hilma. 

Intervju. Roger Wilson träffar regissören Hanna Sköld i P1 Kultur

Som i många ickefungerande familjer är det ett väldigt fokus på tingen. I en scen sitter pappan och för bok över husgeråden, antalet måste stämma, tallrikar, koppar, glas i fina kolumner. Och inget får fattas eller gå sönder. Tonårsdottern Eili springer nervöst mellan skåp och diskställ och räknar. Det är fullt möjligt att vara perfektionist och samtidigt slå sitt barn blodigt. Det är inte bara på bio.

I Granny’s dancing on the table är scenariot det värsta tänkbara för ett barn. Pappan och dottern lever ensamma i skogen. Eili går inte i skolan, grannarna syns inte till, släkten är frånvarande. Det där som är växtnäringen för så kallade maskrosbarn - en kompis mamma, en lärare, en snäll mormor - den utvägen finns inte. Allt är stillastående. Och som filmberättelse betraktat, kanske lite väl stillastående. Men Granny’s dancing on the table är ju en fiktion. Och då är det ju helt logiskt att beskriva Eilis utsatthet i stilla grågula bilder av tristess och isolation. Ett ruttet hus, en mörk pappakraft, och naturen mest som en rastgård.

Det är framför allt de animerade partierna som gör den här filmen unik. De små figurerna med tovigt hår. Där pappadockan slår det skrikande spädbarnet, där kvinnodockorna blir galna av svält och spädbarnsdöd och samhälleligt förtryck. Där någonstans, när Granny’s dancing on the table med dockor gestaltar det som knappt går att berätta, om vad våld gör med en människas identitet, ja, för att låna Fassbinders bästa filmtitel - när rädslan urholkar själen. Då gör Hanna Sköld något stort, hon bryter mot familjevåldets första regel, hon öppnar fönster och dörrar till familjens hemligaste rum.

Nina Asarnoj
nina.asarnoj@sr.se

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".