Text

Veckans ord: Personaliseringsprojekt

Veckans ord: Personaliseringsprojekt
2:52 min

Katarina Wikars om en klumpig konstruktion som skulle kunna betyda nästan vad som helst.  

”Ett personaliseringsprojekt inom det digitala innovationsteamet.”

Så står det i ett mail som går ut angående ett möte. Vad är det som har hänt med språket? När kan ord klassificeras som döda?

Om yrkeslivet bland byråkraterna skrevs det mycket förra året. Om arbetslivets absurditeter och dess lydnadskultur, inte minst var sociologen Roland Paulsen en flitig debattör.

Om jag var en naturlyriker skulle jag kunna uttrycka det så här: Det blir allt lägre i tak i det stora inomhuset. Man kan inte se ända till horisonten, inga fågelsträck, inga oförglömliga upplevelser väntar oss i kontorets landskap.

Och samtidigt är det så stor skillnad på att vara innanför och vara utanför: både projekten och innovationerna, personaliseringen och teamen i det som Paulsen brukar kalla det alltmer diffusa arbetet.

Ofta saknar jag fotografen Lars Tunbjörks blick. Han som ingen annan kunde i sina bilder från kontoren i Stockholm, New York och Tokyo fånga abstraktionerna, de där hopplösa orden, hitta dem bland trötta ryggar, sladdhärvor och skrivare som slutat att fungera.

Men nu har jag måhända tappat tråden i veckans ord, var det inte personaliseringsprojektet? Det låter oss som människan skulle in i en sorts egenskapsautomat och komma ut som fullständigt flexibel. Eller om jag ska associera bakvänt, som om man skulle få välja sig några mer utmärkande egenskaper i en blank tid. Vilka finns det som skulle personifierera oss? I nätdejtingen finns bara en handfull åtråvärda när människan ska sälja sig som en vara, aggressiv är inte bra, inte trött heller och inte för ironisk. Men personaliseringsprojektet handlar nog om skräddarsydda upplevelser, om att alla ska få det som de vill ha och redan vet. En mediaprofessor jag hörde en gång på Statens Konstråd talade om slutet för ”accidental exposure”, att av en händelse utsättas för sådant man inte visste att man ville ha.

Fast egentligen handlar det inte om vad orden eventuellt kan betyda, utan bara om deras livlöshet, som att få ett brev från försäkringskassan med rader av likstela meningar. En numera pensionerad kollega på radion sa när han utsattes för dylika ord som personaliseringsprojektet: ”Vi har betalt för att inte skriva så där.”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".